Kvinnan, som sökte arbete på Arbetsförmedlingen som jobbcoach har både psykolog- och rektorsexamen. Hon har arbetat som lärare, psykolog och rektor, som enhetschef inom vård och omsorg. Utöver detta har hon även arbetat som föreståndare för ett LSS-boende samt drivit eget företag. Tv andra kvinnor anställdes, utan att kvinnan ens kallats till intervju.
Med beaktande av kvinnans meritförteckning drar Arbetsdomstolen, AD, slutsatsen att hon mycket väl uppfyllde den kravprofil som angavs för arbetet, särskilt i fråga om kraven på utbildning och arbetslivserfarenhet.
Av de tio som kallades till intervju var sex kvinnor och fyra män. Alla utom en var yngre än kvinnan. Deras ålder var i ett åldersspann från 23 år till drygt 50 år. En man var i 60-årsåldern.
Vid en jämförelse med de två personer som fick anställning får kvinnan anses vara betydligt mer meriterad än en 27-årig kvinna, som efter genomgången utbildning i form av bland annat högskola enbart hade cirka två års arbetslivserfarenhet som vårdare bakom sig, och i vart fall likvärdigt meriterad med en 36-årig kvinna vars huvudsakliga arbetslivserfarenhet varit som lärare, lärarassistent och vårdare.
Arbetsförmedlingen kallade i vart fall två män och en betydligt yngre kvinna till intervju som får anses ha haft klart sämre utbildnings- och arbetslivsmeriter än kvinnan. AD menar att det kan ifrågasättas om männen över huvud taget uppfyllde kravprofilen i annonsen.
Först sedan tvisten hos DO inletts anförde Arbetsförmedlingen att det var kvinnans bristande personliga lämplighet för arbetet som var skälet till att hon inte kallades till intervju. Två arbetsförmedlare som träffat kvinnan då hon sökt andra jobb har uppgett att hon uppvisat arrogans, överlägsenhet och avsaknad av ödmjukhet och empati, och inte skulle passa in i arbetsgruppen.
Det normala sättet att inhämta uppgifter om en sökandes personliga lämplighet bör rimligen vara genom kontakt med referenser i form av tidigare arbetsgivare och andra med relevant personlig kännedom om sökanden, konstaterar AD. Vidare bör arbetsgivarens egna iakttagelser vid en eventuell anställningsintervju vara av stor betydelse.
Enligt AD:s mening kan det inte genom vad de tre förhörspersonerna berättat anses visat att kvinnan var personligen olämplig för arbetet och att det därmed inte ens fanns anledning att kalla henne till intervju.
AD finner att staten inte har lyckats visa att Arbetsförmedlingens beslut att dels inte kalla kvinnan till intervju saknat samband med hennes kön eller ålder, dels inte erbjuda henne anställning saknat samband med hennes ålder. Staten har därmed brutit mot diskrimineringsförbudet i 2 kap. 1 § första stycket 2 diskrimineringslagen och ådragit sig skyldighet att utge diskrimineringsersättning till kvinnan.
Vid bestämmandet av diskrimineringsersättningen är det enligt Arbetsdomstolens mening varken möjligt eller meningsfullt att bedöma de båda överträdelserna skilda från varandra. Det finns inte heller grund för att här särskilt väga in det förhållandet att den ena överträdelsen haft samband med kön och ålder och den andra enbart med ålder.
AD finner vid en samlad bedömning, och med beaktande av det preventiva syftet, att en skälig diskrimineringsersättning är 75 000 kronor.
