Ack så rätt, men kanske fel ändå?

Under det senaste halvåret har det ”droppat in” domar från Migrationsöverdomstolen (MIÖD) med för de flesta ett oväntat, närmast obegripligt innehåll.

Exempel: Inte tillräckligt sjuk familj splittras (UM 8435-08), somalisk familjerätt rätt ingen betydelse utan id-handlingar (UM 8111-09,8112-09) och krav på pass för tidsbegränsade uppehållstillstånd (UM 8296-09).

Domarna är dock formellt korrekta och blir mer begripliga för fackmannen/kvinnan efter en genomläsning, men lekmannen förstår nog fortfarande ”ingenting”. Jag skulle därför i detta sammanhang vilja klumpa ihop dessa domar under samlingsbeteckningen ”Ack så rätt, men kanske fel ändå”.
  
En mycket omtalad sådan dom, kanske till och med ”Ack så rätt – domarnas nestor” är nog den beryktade ”Lollo”-domen (UM 2161-07), som egentligen endast är en i en rad domar angående ”Lollo” och hennes familj.

I den här åberopade domen avhandlas materiellt frågan om det gick att återta ett givet godtagande, en nöjdförklaring, av ett avslagsbeslut på en ansökan om uppehållstillstånd för en hel familj.

Problemet med detta domslut – som helt korrekt enligt utlänningslagens bestämmelser (15: 1 – 3 §) utföll med ett bifall av MIVs överklagande och ett fastställande av dess beslut, då en nöjdförklaring inte kan överklagas – är att familjen under ärendets behandling hade splittrats i den bemärkelsen att bl.a. dottern ”Lollo” blivit omhändertagen enligt lagen om vård av unga (LVU).

Frågan som då uppkommer och även berörs i domstolarna är frågan om tillämpningen av kriteriet ”Barnets Bästa”. Åskådarens fråga är då om inte detta kriterium bort leda till ett annorlunda domslut, t.ex. att den legala vårdnadshavarens nöjdförklaring i dylika fall inte skall omfatta ett av samhället tvångsomhändertaget barn. Den faktiska konsekvensen i denna situation blir ju att två samhällsorgan kommer att ställas mot varandra; MIV som bevakar vår invandring och Socialnämnden som bevakar våra barns hälsa.

I samband med att det blev känt för MIV att ett omhändertagande enligt LVU skett, skulle faktiskt MIV ha kunnat ändra sitt beslut genom en omprövning (UtlL 13:13 eller 12:18 beroende på hur lång ärendet hunnit löpa). Man hade kunnat resonera på följande vis: ”Barnets Bästa”, i relation till ett LVU-ingripande, har inte beaktats i tidigare beslut, eftersom man inte kunnat förutse familjens sammanbrott.

I en dom i ärendet från december 2008 (UM 4324-08 E) avvisas ombudets yrkande om en omprövning enligt 12:18, vilket också är helt korrekt då detta lagrum enbart möjliggör för MIV att på eget bevåg (s.k. ex officio) företa en omprövning, och yrkandet om omprövning med stöd av UtlL 12:19 avslås då denna möjlighet är begränsad till en prövning av verkställighetshinder på grund av risk för dödsstraff, tortyr och kränkande straff.

Att inte någon av dessa smala utvägar utnyttjades i detta turbulenta ärende är det som upprör allmänheten, eller mera korrekt den lilla del av allmänheten som orkar bry sig om dessa våra minsta.

Fallet med familjen, i vilken inte alla medlemmar är tillräckligt sjuka förutom den vid tidpunkten för MIÖD:s behandling av målet nu 18-årige sonen, som splittras är formellt fullständigt korrekt – men i likhet med en av dissidenterna anser jag det vara materiellt feldömt. Den andra dissidenten ville, konsekvent och formellt oantastligt, utvisa samtliga familjemedlemmar – även den svårt traumatiserade sonen.

Den tredje domaren, som alltså fick fälla avgörandet, valde att ge den sjuke sonen uppehållstillstånd, men inte hans något mindre sjuka mamma, pappa och bror. För de sistnämnda finns vård att tillgå i hemlandet, även om den inte brukar ges till den samhällsgrupp, romer, som familjen tillhör. Det förhållandet att romer inte heller är en gynnad folkgrupp i Sverige, varför familjens stöd kanske behövs i än större omfattning än för en etnisk svensk, har inte tillräckligt beaktats.

Återstår således att se om den sjuke blir så pass dålig att familjen inom en nära framtid får uppehållstillstånd på anhöriganknytning efter en ansökan på svensk beskickning i hemlandet (Hushållsgemenskapen innan flytten lär ju måsta anses vara ostridig).

Slutligen har vi frågan om passen, ensamma barn och internationell familjerätt. Den frågan är inte heller lättlöst och kräver nog tyvärr, i likhet med fallen ovan, ett ingripande från lagstiftaren. Endast i undantagsfall skulle denna problematik kunna tänkas löst av ett ingripande av den mer självständigt tänkande Regeringsrätten. För dess ingripande krävs att frågan förs upp genom en ansökan om resning. Frågeställningarna är ju flera, även om de har en gemensam stötefråga: Frågan om innehav av pass, eller rättare sagt, avsaknaden av innehav av pass.

I dagsläget råder ju ett ”status quo”: Den nära släkting som vill ta hit sin maka/make eller barn till släkting, för vilka man enligt det gamla hemlandets rättsordning blivit vårdnadshavare, från ett land vars pass eller identitetshandlingar (om sådana överhuvudtaget finns) svenska gränsmyndigheter inte godkänner, får fortsätta att förlita sig på människosmugglare, och allt elände som är förknippat därmed.

Vi var nog många som blev snopna när en sökande från Mogadishu i slutet av november nekades uppehållstillstånd av MIÖD – till synes i strid med domen från slutet av oktober av MIÖD i plenum – men läser man domen framgår att avslaget gäller migrationsdomstolens beslut om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för den sökande från Mogadishu.

Av plenumdomen framgår att då MIÖD saknar möjlighet att bevilja tidsbegränsade uppehållstillstånd – det åligger MIV – så ska en skyddsbehövande (UtlL 4:2 p.2) i stället beviljas ett permanent uppehållstillstånd. Enligt min mening ska man skriva ut detta i domen, om så bara genom en hänvisning till plenumdomen i avslagsmotiveringen, som en information till ”gemene man” så att harmen över MIÖD:s till synes vacklande praxis kan stillas.

Annika Lagerqvist Veloz Roca

Kommentera artikeln