”Journalister är ett pack!”. Jag satte institutionskaffet i halsen åt den oväntade aggressiviteten. Okarakteristiska ord för den välkänt timide f.d. professorn. Men även om han uttryckte det i hårdare ordalag än de flesta så gav han uttryck för känsla som många jurister upplever i sina relationer med media. Journalister förvränger, översimplifierar och slarvar. De är tendentiösa, blodtörstiga och amoraliska.
Ett pack.
”Jag tar aldrig samtalet när journalister ringer”, sade den något yngre professorn. ”Det finns ingen som helst anledning för mig att gratis hjälpa medieföretag att sälja tidningar – och några kunskaper har jag ännu inte lyckats förmedla till en journalist, trots många försök.” För de allra flesta jurister finns det inte något att vinna på att ta sig tiden att möta media, är inställningen. Det finns risker men inga fördelar.
Med undantag för några få försvarsadvokater så ser juristen journalister som fiender: Antingen är de ute efter ditt blod eller så är de ute efter din tid. Och när journalister tar din tid så kan du räkna med att du inte får betalt. För de jurister som är vana vid att kunna ta ordentligt betalt för sina kunskaper kan det sista vara nog så viktigt. Varför ska advokaten eller professorn lägga ned en timme på kontakter med media när alternativinkomsten är 5000 kronor – eller en timme extra med barnen (som annars oftast sover när mamma kommer hem från jobbet)?
Själv förhöll jag mig kallsinnig till den medienegativa stämningen. Det är väl en generationssak, tänkte jag. Den äldre generation som fortfarande tycker att Internet består av e-post, porrsurfare och illegal fildelning har inte min fingertoppskänsla för det nya mediesamhällets dynamik. Mitt beslut att driva en blawg – en rättsvetenskapligt hållen blogg om juridik – hade redan tidigare genererat en massa kommentarer från äldre kollegor som tyckte det var ett töntigt påfund. Mina åberopade Harvard-undersökningar om att bloggande rättsvetare var mer framgångsrika och mer i takt med sin samtid än andra forskare fick kommentaren att ”bara för att en massa överviktiga amerikaner gillar något så betyder inte det att det funkar i Sverige”. Take that, Lawrence Lessig.
Men just denna dag kände jag doften av medial framgång. Jag hade nyss avslutat mitt sjunde långa telefonsamtal med journalister om The Pirate Bay-domen och var ganska matt av att under en hel arbetsdag försökt styra in nyanser i en svart-vit dramaturgi. Matt men ändå nöjd. Jag tyckte att jag hade fått god kontakt i alla fall med journalisten på Svenska Dagbladet, som dessutom gav intryck av att hinna lyssna klart på en mening innan han skrev färdigt sin artikel. En timmes telefonsamtal följdes av en uppläst text för godkännande och texten var inte bara ovanligt informativ och korrekt – jag var dessutom citerad. Mitt förtroende för media steg igen. Dagen efter var intervjun med i ett uppslag i SvD.
Min analys var nedkrympt till en mening. Jag sade i tidningen något lätt löjligt generaliserande om att beloppet var väldigt högt och inget mer. Två timmars resonerande kondenserat till en plattityd.
Distansen mellan journalisten och juristen har alltid funnits där. Många med mig har nog trott att den i mediesamhällets tidevarv skulle minska. Men det börjar bli tydligt att en sådan minskad distans helt bygger på att juristerna börjar kompromissa med sina krav: sina krav på nyanser och sina krav på korrekthet; sina krav på en särskild vokabulär och på respekt för rättssystemets integritet.
Att mainstream-media helt plötsligt skulle anpassa sig efter juridikens finkalibrerade försiktighet framstår som alltmer osannolikt. I ett sådant klimat har kanske de äldre kollegorna rätt. Den seriösa juristen som inte driver en egen agenda har inget att vinna på att tala med tidnings- eller tevejournalisten. Det finns dock en väg till att gå.
Den seriösa juristen kan börja sprida sina idéer utan att gå genom förvrängningens och vulgariseringens megafoner. Det finns nya kanaler. Det finns idag fler tidskrifter som låter författaren tala till punkt än tidigare. Det finns bloggen – där ingen avbryter oss. Det finns youtube för den som vill lägga upp en föreläsning eller ett försvarstal. I dessa nya kanaler hittar man alltfler jurister som vinnlägger sig om att pedagogiskt förklara rättsligt komplicerade skeden, som står upp för juridikens underliggande ideal när alla andra tycks ha glömt dem.
Där kan också journalister som letar efter oavbrutna juridiska perspektiv leta. Det roligaste och kanske mest förvånande för jurister är att finns så många människor som är beredda att lyssna. Människor, som har tröttnat på det nyanslösa, det enkla och det förvrängda. Färre lyssnar än i Sveriges Radio, men det är å andra sidan rätt människor som lyssnar. Nämligen de som verkligen vill lyssna.
Själv har jag inte givit upp om journalisterna än. Alla journalister är faktiskt inte ett blodtörstigt pack. Det finns tillräckligt många som fortfarande tror på samtalet och sanningen (vilket inte är det samma som objektivitet) för att hålla hoppet uppe. Så när morgontidningen ringer upp och vill ha en kommentar om något inom sfären av min expertis så försöker jag fortfarande klämma ur mig något, de äldre kollegornas varningar till trots. Kanske kan ett litet korn av sanning ändå slinka igenom. Kanske kan ett drev mot en domstol undvikas om litet fler nyanser kommer fram i just detta kränkningsmålet. Kanske kan någon vara beredd att lyssna på rättssäkerhetsidealet den här gången.
Naivt? Kanske det. Jag må vara en förlorare men jag ger i alla fall inte upp.
Mårten Schultz
Kommentera artikeln
