25 nya statsåklagare ska ta upp kampen mot gängkriminaliteten i hela landet

Gängkriminaliteten slukar enorma resurser från åklagarna. Enbart det så kallade Vårbynätverket ”kostade” över femtusen åklagartimmar.
Det säger vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin som också berättar att man snart ska sjösätta en ny organisation som ska rå på den spridning som gängkriminaliteten har fått i hela landet.
”Vi ska inrätta särskilda områdesteam och 25 tjänster med specialiserade statsåklagare. Dessutom kommer vi att anställa ett trettiotal åklagarrevisorer som kan kopplas in för att spåra och identifiera brottsvinster och de kriminellas tillgångar.”

Sveriges vice riksåklagare Katarina Johansson Welin har varit åklagare hela sitt yrkesverksamma liv, drygt 30 år. Faktum är att åklagarjobbet fanns i hennes medvetande och planering redan innan hon ens hade börjat studera juridik.

– Det går tillbaka till tiden på gymnasiet. Min pappa var försvarsadvokat och jag fick tidigt hans perspektiv. Jag hängde på tingsrätten, var med på rättegångarna och lärde mig en hel del om processen redan där.

– Vid ett tillfälle var det en rättegång som jag absolut inte ville missa så jag skolkade från gymnasiet. Det blev pay-back efter det. Jag fick gå till lagmannen och ordna så att hela klassen fick gå på en rättegång .

– Min klassföreståndare frågade om jag ansåg att jag hade lärt mig någonting för livet och jag var kaxig nog att svara ja.

Pappa var försvarsadvokat och du valde ändå att bli åklagare?

– Jag tyckte, ärligt talat, att vissa av åklagarna var ganska sega och att man saknade energi från deras sida.

–

– I ett mål där min pappa var försvarare som jag var med och lyssnade på var det en kvinnlig åklagare som jag tyckte var väldigt bra. Jag pratade mycket med henne och bestämde mig redan där och då för att jag skulle bli åklagare.

– Pappa uppmuntrade mig att välja åklagarsidan och det som lockade mig var nog att man fick hela paletten – från att leda förundersökningar till att processa. Dessutom var jag tilltalad av den samhällsroll som åklagaren har.

Fanns det några alternativ?

– Nej, det var åklagare som jag hade i mitt sikte. Ingenting annat.  Jag sökte bara en enda utbildning efter gymnasiet – juristlinjen vid Lunds universitet.

– Därefter var det notarietjänstgöring som gällde i Karlskrona och sedan raka vägen in på åklagarbanan i Jönköping.

– Det blev tio år på allmänna kammare och ungefär lika lång tid på våra internationell kammare. Jag var med och byggde upp verksamheten i Linköping där jag fick min första chefsroll. Därefter var jag överåklagare med ansvar för Stockholm och Norrland och områdeschef i Stockholm innan jag blev  vice riksåklagare.

Nu är ju riksåklagaren Petra Lundh den enda sökande till tjänsten som president för Svea hovrätt. Kommer du att få hennes tjänst när hon går vidare dit?

– Det tror jag inte. Regeringen har bara vid ett enda tillfälle utsett en riksåklagare med åklagarbakgrund: Torsten Johnsson (RÅ 1989-1994, reds. anm.).

– Annars har det mest varit domare. Jag tycker att det är en bra kombination med en riksåklagare med den bakgrunden och en vice riksåklagare med åklagarerfarenhet.

– Jag trivs väldigt bra i min roll och tycker att Petra och jag kompletterar varandra otroligt bra.

Rollen som vice RÅ brukar jag vara mer operativ. Din företrädare Kerstin Skarp hade också en lång bakgrund som ”riktig” åklagare.

– En vice riksåklagares roll formas till stor del av vem som är riksåklagare.

– Båda har fullmakt från regeringen som också är vår gemensamma huvudman. Men det är riksåklagaren som bestämmer arbetsfördelningen mellan sig själv och vice riksåklagaren.

Hur fungerar den uppdelningen?

– Riksåklagaren  är myndighetschef och jag är biträdande myndighetschef. Så ser det ut formellt och det är det ena benet av uppdraget.

– Jag har mina ansvarsområden: huvudkontoret, polisens nationella operativa ledningsgrupp, Åklagarmyndighetens tillsynsverksamhet och utbildningsrådet. I detta finns ju en hel del både operativa och strategiska frågor.

– Men sedan gör vi väldigt mycket tillsammans, till exempel kammarbesök.

Hur gör ni med HD-målen där ni är exklusiva åklagare?

– Det är det andra benet av vårt uppdrag. Det handlar om att vara Sveriges högsta åklagare och där har både Petra och jag rätt att agera enligt rättegångsbalkens regler. Vi hanterar båda HD-målen.

Saknar du det rent operativa, att leda förundersökning och processa ”på riktigt”?

– Nej, jag saknar det inte. Jag trivs som vice riksåklagare eftersom den här rollen innehåller en hel del, åtminstone, övergripande operativa frågor.

– Jag har ju gjort det där andra så mycket under mitt liv men visst, det är ingen hemlighet: jag har alltid varit åklagare och kommer alltid att ha det där med mig. Det kan fortfarande klia lite i fingrarna ibland.

Hur ser du på Åklagarmyndighetens resurstilldelning utifrån att Polismyndigheten har översköljt med extra miljarder de senaste åren? Borde åklagarna få mer?

– Faktum är att det skulle vara svårt att svara ja på den frågan. Nu har vi fått de pengar som vi har äskat och faktiskt mer än så.

– Fram till år 2018 kunde vi påstå att vi var underfinansierade och alldeles för få åklagare men sedan dess  har vi fått en god tilldelning.

– Dessutom har vi fått besked om våra medel för 2024 och 2025 så att vi kan göra en långsiktig planering och det är mycket viktigt i det läge som vi befinner oss just nu.

Det är ju inte varje dag man hör från myndighetschefer att de får mer resurser än de behöver… Har du medhåll från era medarbetare ute i organisationen när du säger så?

– Absolut! Vi var 950 åklagare år 2019 och nu går vi emot att snart vara 1 200 åklagare. Faktum är att det aldrig har funnits så här många åklagare i Sverige.

– Tidigare har vi legat på ungefär samma antal åklagare i många, många år oavsett arbetsbörda och då har man haft det ekonomiska som regulator för hur många aspiranter som anställts.

– Nu har man satsat på åklagarna och vi har kunnat växa, vilket är nödvändigt. Det enda som är oturligt är att det inte kom igång för flera år sedan. Vi hade behövt den framförhållningen.

Ni får in väldigt många unga åklagare i organisationen just nu. Vad får det för effekter?

– De är fantastiskt duktiga och välutbildade men oerfarna. Eftersom vi aldrig tidigare har tagit in så många unga åklagare så blir det här givetvis en utmaning. Vi vill ta hand om våra nya medarbetare på ett bra sätt.

– Vi lider av att vi har alltför få åklagare som har den där gedigna erfarenheten som kan komplettera alla nya duktiga medarbetare dels när det gäller att var ett stöd för dem men också för att kunna ta de mer komplicerade målen.

– Det är viktigt att man har stor erfarenhet och är trygg i rollen som åklagare när man driver de här otroligt stora målen som kräver väldigt, väldigt mycket.

Kan du utveckla det?

– Våra ärenden blir, som bekant, mer och mer komplexa. Det blir fler och fler grova brott som dessutom hänger ihop och måste hanteras på ett helt annat sätt än tidigare.

– Där är det viktigt att vi följer med både när det gäller att anpassa våra arbetsmetoder och vår organisation. Det ställer högre krav på åklagarna.

Hur stora resurser slukar gängkriminaliteten och den organiserade brottsligheten?

– Hos oss tar det en väldigt stor andel av resurserna. När vi väl kommer till en rättegång så ser man bara toppen av ett isberg.

– Dessförinnan har det varit långa tider av spaning, utredning, hemliga tvångsmedel och annat som krävs för att kunna fatta ett åtalsbeslut.

Hur ser genomsnittskostnaderna ut per arbetad åklagartimme för den här typen av mål? Har ni sådana siffror?

– Nej, vi gör inga sådana generella mätningar. Men inför budgetunderlaget förra året bad vi några åklagare att tidssätta vissa ärenden – bland annat målet om det så kallade Vårbynätverket.

– Bara på det ärendet hade det lagts ner över 5 000 åklagartimmar. På ett enda ärende alltså. Det säger en del om vilka resurser som läggs på den här typen av brottslighet.

Hur ser de processekonomiska övervägandena ut i förhållande till detta?

– De görs ute på åklagarkamrarna av åklagarna i de enskilda ärendena. Det kräver en vana hos åklagarna.

Det är ju ingen hemlighet att det finns ärenden som har tillåtits att svälla i både tid och omfattning på ett närmast orealistiskt sätt…

– Det finns vissa ärenden som är exceptionella på det viset – ja! Jag vill inte nämna något specifikt fall men visst finns det enstaka ärenden som går utanför ramarna. Vissa ärenden kräver en längre utredningstid och blir mer omfattande för att de ska kunna ledas till åtal.

– Det som är jätteviktigt är att vi i efterhand utvärderar de större ärendena och vågar ställa oss frågan: kunde vi ha gjort på något annat sätt? Vad hade vi kunnat göra bättre och mer effektivt?

– Jag vill understryka att det här inte enbart handlar om pengar utan främst att människor har suttit frihetsberövade länge och att till exempel målsäganden har fått vänta länge på ett avgörande.

Hur organiserar ni er för att ta tag i den mer komplexa situationen när det gäller till exempel de gängkriminella?

– Vi kan konstatera att det här är någonting som påverkar oss väldigt mycket och att vi måste se över både vår organisation och våra arbetsmetoder.

– På RIO (Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, reds. anm.) har man lyckats bra med att ta fram arbetsmetoder för att arbeta med dessa ärenden mer i projektform, men på den allmänna sidan har man inte kommit lika långt.

Vad innebär det i praktiken?

– Tidigare pratade man om storstadsproblematik när det gäller gängbrottsligheten med skjutningar och sprängningar men nu finns den ju över hela landet, även i mindre städer och på landsbygden.

– Som verkligheten ser ut idag måste vi skapa en bättre uthållighet och kunna ta hand om dessa typer av brott i hela landet.  

– Vi har därför beslutat att vi inom den allmänna verksamheten ska inrätta särskilda områdesteam som ska kunna ta hand om den här typen av kriminalitet, främst regionalt. Vi håller just nu på att ta fram de praktiska förutsättningarna för detta.

Vad ställer det för krav på kompetens? Erfarenheten av att utreda sådana här brott har ju varit begränsad utanför storstäderna tidigare.

– Det kommer att ställa stora krav på kompetens hos oss och ökar behovet av erfarna åklagare. Vi har därför bland annat sett över karriärmöjligheterna.

– Vi kommer att inrätta ett antal tjänster för statsåklagare som ska ses som ett expertspår och en möjlighet till karriär för dem som inte vill bli chefer.

– Vi har redan cirka 400 seniora kammaråklagare. Nu ska vi införa 25 tjänster som statsåklagare för att kunna svara mot det behov som finns när det gäller den här typen av brottslighet i landet.

Blir de alltså statsåklagare i den gamla bemärkelsen?

– Nej, det är inte som de gamla statsåklagarna som hade speciella behörigheter och befogenheter. Tanken är att de här 25 statsåklagarna ska ta sig an de absoluta mest komplexa, grova och omfattande ärendena.

– De kommer att finnas i hela landet men ska inte bara ta sig an ärenden på sin egen kammare eller i sitt eget område utan över hela landet om så behövs.

– Vi arbetar med detta för högtryck. Beslut att inrätta dessa tjänster är fattat och nu ska vi påbörja tillsättningen.  

Vad kommer mer att ingå i den här satsningen?

– Vi ska exempelvis kunna koppla på åklagarrevisorer till de här teamen,

– Åklagarmyndigheten har tidigare haft ett par revisorer. Nu har vi gått upp till 18 stycken och inom kort kommer vi att anställa ännu fler. Planen är att inom ett par år ha ett trettiotal revisorer anställda.

– De revisorer vi har idag kommer från Polisen, Skatteverket, Kronofogden och andra håll och har en stor kunskap kring att göra kvalificerade tillgångsutredningar, att spåra och identifiera pengar.

Hur arbetar de?

– De ska i första hand stötta åklagarna operativt i enskilda ärenden men också  fungera som ett kunskaps- och metodstöd på övergripande nivå.

– Det handlar om att komma åt pengarna, att utreda, spåra och identifiera brottsvinsterna. Det har visat sig vara väldigt effektivt att just ta de kriminellas pengar och egendom.

– Revisorerna arbetar med de finansiella delarna av en utredning så att åklagarna kan komma vidare med frågor som förvar, kvarstad och order om att frysa tillgångar som finns utomlands.

Nyligen kom en dom från Högsta domstolen där du medgav att två personer som dömdes för grovt narkotikabrott skulle få en rejäl strafflindring. Varför?

– De hade medverkat till att brotten klarades upp i en sådan omfattning att de borde få en större strafflindring än vad hovrätten hade kommit fram till.

– Lagstiftarens möjlighet till lägre straff är tänkt att fungera som ett motiv för misstänkta att välja att berätta istället för att tiga. För att det ska fungera krävs att de kan förvänta sig en relativt stor nedsättning av straffet om de medverkar. 

– Efter att ha jämfört med framförallt andra nordiska länder kom vi fram till att 30 procent är en rimlig nivå i ett fall som detta och den uppfattningen delades också av HD.

Kommer domen att sätta agendan både när det gäller att misstänkta medverkar till att egen och andras brott klaras upp?

– Ja, vi hoppas det. För att det här systemet ska fungera måste det finnas någon form av förutsebarhet, en möjlighet att på ett enkelt sätt begripa vad som gäller. Då kan en procentsats skapa en större tydlighet.

– Som lagen ser ut idag får ju inte vi åklagare, under några omständigheter, göra några utfästelser om strafflindring till de misstänkta utan bara upplysa om det rådande rättsläget.

Borde åklagare ha den möjligheten, alltså som i det anglosaxiska så kallade plea bargain-systemet?

– Det är en komplicerad fråga. När Fredrik Wersäll (f.d. justitieråd, riksåklagare och hovrättspresident, reds. anm.) föreslog  i en utredning att åklagarna skulle få göra utfästelser om påföljd kom det många kritiska synpunkter från remissinstanserna.

– De gick i korthet ut på att det är domstolarna och inte åklagarna som ska bestämma påföljden.

– Men om man ska vara ärlig så är ju domstolarna redan idag begränsade av de ramar som åklagarna anger i sin gärningsbeskrivning.

Du var själv expert i utredningen om så kallade kronvittnen. Vad tycker du själv?

– För att ett sådant här system ska kunna bli effektivt tror jag att det krävs att den misstänkte ska kunna känna en förvissning redan under förundersökningen om vad det skulle innebära om man är beredd att prata om andras brott.

– Men de regler om strafflindring som vi nu har är ett steg på vägen. Nu får vi följa hur och i vilken omfattning detta kommer att tillämpas och så småningom utvärdera hur det gick.

Sist men inte minst – hur påverkar det nya säkerhetsläget för Sverige Åklagarmyndigheten?

– Vi blev ju en beredskapsmyndighet i oktober vilket har påverkat vår verksamhet och organisation.

– I dag har vi en säkerhetsenhet som är placerad inom personalavdelningen. Nu kommer det att bli en egen säkerhetsavdelning där vi sätter fokus på att manna upp med ny personal och ny kompetens. En enhet kommer att ägna sig åt totalförsvaret.

– Vi håller också på att analysera vad detta kommer att innebära för Åklagarmyndigheten och medarbetarna i händelse av ett skärpt beredskapsläge.

Vad innebär det praktiskt?

– Att vi ska kunna leda utredningar om både krigsförbrytelser och andra brott inom krigets lagar på hemmaplan och i en betydligt större omfattning än vad som idag görs av de åklagare som hanterar ärenden begångna i utlandet.

– Det här handlar om en särskild juridik och i händelse av krig öppnar sig också en helt ny brottskatalog som vi måste kunna behärska.

– Vi ska också kunna ha en krisberedskap och en tydlig plan för hur vi ska agera om det blir en skärpt beredskap. I ett sådant läge kommer det att ställas helt andra typer krav på oss och detta måste vi ha en kunskap och förberedelse för.

FAKTA – Katarina Johansson Welin, vice riksåklagare

Född: 1963 i Möllevången i Malmö, uppväxt i Skanör.

Jur. kand: 1987, Lunds universitet.

Notariemeritering: 1991, Karlskrona tingsrätt.

Åklagarbanan: Jönköping, 1991.

Bor: Stockholm.

Familj: Man, tre barn och fem barnbarn. 

Senast lästa bok: ”Min far och kvinnan” av nobelpristagaren Annie Ernaux

Senast sedda film/TV-serie: ”Försvunna människor” på SVT. Otäck och tänkvärd. Och jag ska se ”Händelser vid vatten” men har inte hunnit ännu.

Musik: Jag gillar 80-talsmusik, vilket kan ha med mina glada studentår att göra… Men jag gillar också sådant som Adele och Sarah Brightman.

På fritiden: Det blir mycket med huset, läsning, barnbarnen och vara ute naturen. Och jag tycker om att resa och träna.

FAKTA – Åklagarmyndigheten

Grunden för det svenska åklagarväsendet som det ser ut i dag lades 1965. Dessförinnan fanns det en gemensam organisation som leddes av landsfiskaler och stadsfiskaler som var både polischefer och allmänna åklagare – och även kronofogdar.

År 1965 bildades således 21 regionala åklagarmyndigheter och 90 lokala åklagarmyndigheter. År 1996 slogs de lokala myndigheterna ihop till sex regionala åklagarmyndigheter och år 2005 var det dags för ännu en reform då de sex regionala åklagarmyndigheterna slutligen slogs ihop till en enda myndighet – dagens Åklagarmyndigheten. 

Riksåklagarämbetet inrättades 1948 i samband med att Sverige fick en ny rättegångsbalk (som gäller ännu idag). Fram till dess hade justitiekanslern, JK, varit rikets högsta åklagare.

Åklagarmyndigheten har idag cirka 1 800 anställda varav knappt 1 200 är åklagare.

Åklagarmyndigheten är organiserad i fyra geografiska åklagarområden och en nationell åklagaravdelning. Åklagarområdena består i sin tur av 32 s.k. allmänna kammare som geografiskt motsvarar ett eller två län. I Stockholm och Malmö finns flera åklagarkammare.

Nationella åklagaravdelningen består av fyra specialenheter som är nationellt täckande:

– Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål

– Riksenheten mot korruption

– Riksenheten för säkerhetsmål

– Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet

Dessutom finns Särskilda åklagarkammaren som lyder direkt under riksåklagaren och ansvarar för att utreda, och i förekommande fall lagföra, brottsmisstankar mot bl. a. poliser, åklagare och domare.