KRÖNIKA – av Christer Danielsson, advokat och delägare Advokatbyrån Frank
Det är en varm och kvalmig när jag skriver detta. Som jag minns det var vädret likadant samma dag 25 år tidigare. Då, den 27 juli 1988, nåddes kulmen i en av de största skandalerna i svensk politisk nutidshistoria.
I direktsänd TV frågade riksdagens konstitutionsutskott ut Ebbe Carlsson, förlagschefen som på mindre än två månader gått från anonymitet till att bli landets mest kände person och redan hade gett namn till en så kallad affär.
Sverige stod stilla. Alla tittade på förhöret med den kortvuxne, lätt korpulente, skallige man som övertygat ministrar och polischefer om att han var något viktigt på spåret i jakten på Olof Palmes mördare, mannen som alla nu – efter att han skandaliserats i media – försökte distansera sig ifrån i sina försök att rädda det egna skinnet.
Det är inte så konstigt att jag minns KU-förhöret väl. Jag var nämligen där, i riksdagens Andrakammarsal, på en av de stolar som hade reserverats för media.
Som så mycket annat i livet var min närvaro resultatet av en serie tillfälligheter.
Efter halva juristlinjen hade jag tröttnat på studierna, lämnat Uppsala och i två år arbetat som nyhetsreporter på tidningar i landsorten. I januari 1988 hade jag emellertid återvänt till juristlinjen; hade jag nu tagit mig så här långt i studierna var det väl lika så gott att gå klart.
Men nu var det sommar, vårterminen var slut och min journalisterfarenhet hade gjort att jag fått ett vikariat på Svenska Dagbladet.
Vi var många vikarier. Väldigt många. Nästan fler än det totala antalet reportrar på dagens tunna, avlövade tidningsredaktioner. Och konkurrensen var hård. Det gällde att hålla sig framme om man skulle få skriva i tidningen och ha någon chans på det så kallade vänsterkrysset, toppnyheten längst uppe till vänster på tidningens förstasida.
För mig gick det inget vidare. Jag harvade med småsaker, långt ifrån allt det spektakulära som hände den sommaren. Det var inte bara Ebbe Carlsson-affären – som hade avslöjats av Expressen den 1 juni – utan också andra spännande historier i Palme-mordets kölvatten.
Botten nåddes när jag skickades ut på Värmdölandet för att göra ett jordgubbsreportage, alltså intervjua jordgubbsplockare och – odlare om hur mycket (eller hur lite; jag minns inte) jordgubbar det fanns just det här året.
Det var inget kanonuppdrag för en ung man med höga tankar om sig själv, om man säger så.
Men sedan hade jag den tur som man behöver för att komma någon vart här i världen. Jag antar att tidningens stjärnreportrar Magnegård, Olofsson och allt vad de hette – för det var de som bevakade Ebbe Carlsson-affären – var lediga, för jag blev ombedd att för en stund lämna jordgubbslandet och nysta i det försök till införsel av buggningsutrustning som hade utförts av en medarbetare till Ebbe Carlsson, en del av affären.
Parentetiskt kan här infogas att jag för några år sedan fick tillfälle att luncha med medarbetaren – en polisman som i böcker och filmer går under beteckningen Ebbes livvakt – och med honom diskutera vad som egentligen hände den där gången när han stoppades i tullen i Helsingborg. Det blev ett par fascinerande timmar tillsammans med en sympatisk person vars hela karriär, för att inte säga liv, ändrade riktning i den stund SÄPO-chefen förnekade honom när tullen ville få bekräftat att han var på uppdrag för säkerhetspolisen.
Alltnog. I mina försök att bringa klarhet i vad som låg bakom införseln av buggningsutrustningen fick jag telefonkontakt med den åklagare som ledde förundersökningen. Jag uppfattade honom så att en av dem som misstänktes för brott var chefen för säkerhetspolisen. Men innan jag var helt säker på att jag uppfattat saken rätt avslutade åklagaren samtalet och när jag försökte ringa honom för att få den sensationella uppgiften bekräftad var han oanträffbar.
Frågan var nu: Skulle Svenska Dagbladet, den tidens kanske mest ansedda svenska dagstidning, publicera uppgiften att chefen för landets säkerhetspolis var misstänkt för brott baserat bara på vad vikarien från jordgubbslandet tyckte sig ha uppfattat? Det blev ett par intensiva timmar i möten med redaktionsledningen. Var jag säker på min sak? Ja, jo, det var jag nog. Så vi körde. Det blev ett rejält vänsterkryss.
Problemet var bara att uppgiften inte gick att få bekräftad heller den dag min artikel stod i tidningen. Tystnad rådde från alla som visste något. Den åklagare jag byggde min story på ville inget säga.
Väl hemma på kvällen var jag ganska skakad. Tänk om det inte stämde! Whisky i glaset.
I TV:s kvällsnyheter angavs som källa till de sensationella uppgifterna den jordgubbsplockande SvD-reportern. Jag vill till och med minnas att Aktuellt hade min artikel i bild när man berättade storyn. Ny whisky i glaset. Sömnlös natt.
Dag två, när jag redan var inställd på att allt var ett missförstånd från min sida och att jag skulle få lämna mitt vikariat i skam och vanära, kom bekräftelsen i form av en så kallad flash från Tidningarnas Telegrambyrå: SÄPO-chefen var mycket riktigt brottsmisstänkt. Istället för skammen och vanäran blev det nu bubbeldryck och hyllningar.
Efter detta var det slut med jordgubberiet och jag blev hastigt och lustigt någon slags förstereporter i allt som hade med Ebbe Carlsson-affären att göra. Som sagt, livet är en serie tillfälligheter.
Det var därför jag satt i Andrakammarsalen den där dagen för exakt 25 år sedan. Uppdraget var att rapportera för tidningens läsare om utfrågningen av Ebbe Carlsson, vad det nu skulle tjäna till när alla ändå såg det med egna ögon på TV, kan man tycka så här i efterhand.
Hursomhelst. Jag minns det som en lysande tretimmarsshow, där Ebbe spelade i en helt annan retorisk division än de mediokra andrarangspolitiker som var satta att förhöra honom. Efteråt försökte jag intervjua en av dem, Anders Björck. Han var till den grad uppe i varv att han bara gav ifrån sig något slags sjungande ljud; några pratminus blev det inte. (Annars är det ju hans replik till Carl Lidbom om att Lidbom ska veta hut som är det mest kända klippet av alla från Ebbe Carlsson-affären.)
Det intryck jag fick vid KU-utfrågningen befästes när jag veckorna därefter träffade Ebbe på tu man hand ett par gånger.
Han var en i vissa avseenden briljant person; världsvan, kunnig, snabb i tanken och med en utomordentlig förmåga att formulera sig.
Samtidigt kändes hans teorier om varför Olof Palme hade mördats – att mordet utförts av den kurdiska organisationen PKK på uppdrag av Iran – som väldigt löst grundade och lite väl spionromansaktiga för att riktigt tas på allvar.
Min samlade bild av Ebbe – som har befästs av böcker, artiklar, tv-program och filmer om affären, honom och hans liv som kommit därefter – blev därför att han var en magnifik försäljare som emellertid talade för en icke-kurant vara.
Och här ligger nog också kärnan i Ebbe Carlsson-affären: Det var försäljaren Ebbe som pratade omkull justitieministern, rikspolischefen och SÄPO-chefen med följd att de alla tvingades lämna sina ämbeten och fick sina karriärer avslutade i förtid (ministern till Skansen, rikspolischefen till ett försäkringsbolag och SÄPO-chefen till ett jobb ett par pinnsteg ner).
En som däremot inte fick sin karriär avslutad i förtid var landets statsminister, den andre Carlsson. Efter att i dagarna ha läst om journalisten Anders Isakssons utmärkta bok om Ebbe Carlsson-affären – vars omslagsbild naturligtvis är Ebbe i KU den där dagen för 25 år sedan – undrar jag om inte någon grävande reporter borde göra ett nytt försök att besvara den klassiska Watergatefrågan: Vad visste Statsministern och när visste han det?
**********
Bakgrund ”Ebbe carlsson-affären”
I juni 1988 avslöjade Expressens reporter Per Wendel att bokförläggaren Ebbe Carlsson utredde spåret att den kurdiska gerillaorganisationen PKK skulle ha varit delaktiga i Palmemordet. Han hade fått tillgång till hemlig information och olaglig avlyssningsutrustning samt stöd från dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon (S).
Affären dominerade den svenska politiska scenen under lång tid. Följderna blev stora, bland annat tvingades Anna-Greta Leijon avgå.
Christer Danielssons krönika är också publicerad i senaste utgåvan av Dagens Juridiks systertidning Legally Yours.
