Kreditföretaget lånade ut 15 000 kronor till en 21-årig man från Stockholm. Återbetalning enligt låneavtalet upphörde dock varvid företaget ansökte om betalningsföreläggande.
21-åringen hävdade i Stockholms tingsrätt att låneansökan – som undertecknats med hans namn – var förfalskad. Eftersom hade hade betalningsanmärkningar menade han också bolaget, under alla omständigheter, hade utnyttjat hans oförstånd eller lättsinne.
Tingsrätten bortsåg från 21-åringens invändningar eftersom han inte hade presenterat någon bevisning och eftersom en utebliven kreditprövning inte i sig medför att betalningsskyldigheten upphör.
Tingsrätten slog därför fast att 21-åringen skulle återbetala beloppet tillsammans med ränta.
Svea hovrätt konstaterar nu att 21-åringen inte har lyckats att göra det antagligt att namnteckningen varit förfalskad. I övrigt fastsäller hovrätten tingsrättens dom.
Hovrätten skriver i sina domskäl:
”X (21-åringen) har i första hand invänt att hans underskrift på låneansökningen är förfalskad. Av betydelse blir då vem som har bevisbördan i denna situation och vilket beviskrav som gäller.
I rättspraxis har ansetts att det som huvudregel åligger borgenären att göra det övervägande sannolikt att gäldenären undertecknat en ingången skuldförbindelse när denne bestrider detta (se NJA 1976 s. 667). Under vissa omständigheter kan det emellertid framstå som rimligt att i en sådan situation i stället kräva att gäldenären gör åtminstone antagligt att en förfalskning föreligger. Så har ansetts vara fallet då ett kontokort har använts och gäldenären invänt att underskriften på inköpsnotan är förfalskad. Om gäldenären gör det antagligt att det förhåller sig på det sättet, får det ankomma på borgenären att förebringa motbevisning om handlingens äkthet. Som skäl för att fördela bevisbördan på detta sätt har angetts att användningen av kontokort numera är en masshantering och att det med all sannolikhet skulle medföra avsevärda problem för kontokortsföretagen om de vid varje tillfälle som en kontokortsinnehavare invänder att en inköpsnota är falsk skulle tvingas styrka inköpsnotans äkthet (se NJA 1992 s. 263).”
Foto: Handout/Scanpix
