Vice ordföranden i en stadsdelsnämnd beslutade i oktober 2010 att omedelbart omhänderta en 17-årig pojke och nämnden ansöker nu om att han ska beredas fortsatt vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.
Nämnden menar att det på grund av brister i omsorgen och hans egna socialt nedbrytande beteende finns en påtalig risk att pojkens hälsa eller utveckling skadas och att det kan antas att behövlig vård inte kan ges genom samtycke. Pojkens mamma medger bifall till ansökan, medan pappan och pojken själv bestrider den.
Förvaltningsrätten finner att båda föräldrarna brister i omsorgen om pojken till följd av den konflikt som råder mellan dem och som de båda deltar i. Detta medför dock inte att pojken ska beredas vård enligt LVU. Att föräldrarna har olika förhållningssätt gentemot pojken föranleder ingen annan bedömning. Pojken själv beskriver pappan som konsekvent och bestämd, och mamman som ostrukturerad. Han vill själv bo hos pappan.
Pojken och hans pappa har anfört att pojkens beteende skulle kunna utgöra symtom på hans psykiska funktionshinder, medan nämnden och mamman menar att hans beteende hos henne är ett resultat av den omsorgsbrist som han utsatts för i flera års tid.
Pojken uppger att den ostrukturerade och oförutsebara situationen hos mamman tillsammans med hans diagnos kan ha lett till ett i viss mån avvikande beteende där. Förvaltningsrätten menar att den inte kan bortse från de uppgifter som pojken lämnat kring hur han mår när han vistas hos mamma respektive pappa, i skolan och på praktikplatsen.
Pojken har även redogjort för hur vissa skador i hemmet uppstått. Han har bland annat huggit med en kniv i en dörr utan att tänka sig för, och han har även råkat tända eld på en servett då han lade en tändsticka på den. En annan gång tappade han en tändsticka då han brände sig. Han har inte tänt eld med vilje, så som hans mamma påstår.
Vidare har han virat tejp löst runt sin kropp några gånger men det har varken haft självskadande syfte eller sådan effekt, vilket hans mamma hävdat. Pojken uppger dock att hans beteende kan uppfattas som irrationellt.
Sammantaget finner förvaltningsrätten att vad som förekommit i målet inte visar att pojken har ett sådant socialt nedbrytande beteende som kan föranleda tvångsvård. Det stöd och den hjälp som pojken kan behöva bör i första hans tillgodoses på frivillig väg. Stadsdelsnämndens ansökan ska därmed avslås.
