En 17-årig pojke anhölls i april förra året misstänkt för grov misshandel. Han begärdes häktad och Socialförvaltningen i Karlstad beslutade att med stöd av Lagen om Vård av Unga (LVU) omhänderta 17-åringen och placera honom på ett behandlingshem på Gotland.
Polisen skulle bistå Socialförvaltningen och 17-åringen placerades i arrest i väntan på transporten. Han var kvar i arresten i två dagar eftersom att en transport inte kunde ordnas fram innan dess.
17-åringen, som nu har friats från brottsmisstanke, har begärt ersättning för tiden som han befann sig arresten.
JK konstaterar att det framgår av Rikspolisstyrelsens bestämmelser om förvaring av personer i polisarrest att ungdomar mellan 15 och 18 år endast bör förvaras i arrest om det är absolut nödvändigt.
JK konstaterar också att det har framhållits av JO att tider i häkte eller arrest som är längre än en natt inte ska komma ifråga i den här typen av fall. JO har även betonat att minderåriga bara ska hållas i arrest eller häkte om det finns tvingande skäl. Ett exempel på tvingande skäl kan vara långa avstånd för en transport gör en övernattning nödvändig.
Enligt JK verkar det inte som att transport från Karlstad till behandlingshemmet på Gotland var möjlig förrän dagen efter omhändertagandet. Frågan är om det under tiden var nödvändigt att hålla 17-åringen inlåst i arresten eller om det fanns andra alternativ – till exempel en tillfällig placering på ett närbeläget ungdomshem.
I den här frågan brister polisens dokumentation av fallet och det går därför inte att ta reda på om situationen var sådan att 17-åringen absolut måste hållas i en arrestcell. Att transporten till behandlingshemmet dessutom inte skedde dagen efter omhändertagandet, utan först två dagar efteråt, verkar i första hand ha berott på brister när det gäller polisens planering och resurser.
Därför anser JK att frihetsberövandet av 17-åringen ha varit felaktigt. Han får därför ersättning både för tiden som anhållen och för tiden han tillbringat i arrest med 10 000 kronor.
