DEBATT – av advokaterna Johan Eriksson och Robin Söder, Försvarsadvokaterna
Om någon vecka kommer Internationella åklagarmyndigheten i Stockholm att åtala ett trettiotal personer för grova bedrägerier vid Södertälje tingsrätt. Enligt misstankarna är sex av de åtalade ”huvudgärningsmän” som är inblandade i samtliga bedrägerier medan övriga åtalade enligt gärningspåståendet deltagit i mindre omfattning.
Enligt brottspåståendena har de misstänkta, mycket förenklat, förmått Södertälje kommun att felaktigt betala ut hemtjänstersättning med cirka 5 350 000 kronor och Arbetsförmedlingen att felaktiga betala ut Nystartsbidrag med ca 1 600 000 kronor.
I målet är för närvarande en misstänkt häktad sedan november 2013. Övriga är numera på fri fot.
I december lämnades huvuddelen av förundersökningen ut till de misstänkta och deras försvarare – då cirka sju meter. Därefter har bara de senaste veckorna tillkommit ytterligare någon meter papper som ingående behandlar de misstänkta och de cirka sju miljoner kronor de påstås ha lurat Södertälje kommun och Arbetsförmedlingen på.
Efter att åklagarna upprättat en preliminär stämningsansökan och beräknat huvudförhandlingens längd kom så vid ett planeringsmöte häromveckan beskedet att huvudförhandlingen, istället för ursprungligt planerade 75 dagar, kommer att ta 143 dagar i anspråk.
Under 143 dagar skall således ett bedrägerimål om knappa sju miljoner hanteras. Målets oerhörda omfattning väcker en rad frågor.
Straffvärdet för ett grovt bedrägeri om sju miljoner kronor, bara sett till beloppet är cirka tre års fängelse. Till detta kommer naturligvis att rätten skall värdera såväl försvårande som förmildrande omständigheter, men en rimlig utgångspunkt för ett resonemang är att utgå från ett straffvärde om tre år för huvudmännen om de fälls enligt åklagarnas huvudpåstående. För de tilltalade som inte anses som huvudmän gäller för de flesta att straffvärdet är sådant att det kan bli fråga om villkorlig dom, om förutsättningar i övrigt föreligger för en sådan påföljd.
Hur många poliser och andra tjänstemän som varit inbegripna i att sätta samman den enorma förundersökningen kan vi inte överblicka. Det är dock inte svårt att föreställa sig att det måste ha krävts ett omfattande arbete med att hålla de stora mängder med förhör som materialet innehåller samt för att i övrigt utföra det arbete som beskrivs i materialet.
Till detta kommer att allt skall skrivas ut och organiseras. Att kostnaderna för polisen har varit väsentligt högre än det omstämda beloppet är dock helt säkert.
Frågan är därför om det är proportionerligt att lägga ned denna typ av resurser på ett ärende om sju miljoner eller om polisens resurser hade kommit till bättre samhällsnytta om de hade lagts på andra utredningar?
På internationella åklagarkammaren i Stockholm arbetar cirka 40 åklagare. Enligt uppgift kommer i olika avseenden och omfattning nio av dessa att syssla med detta mål. Nästan en fjärdedel av kammarens resurser är således i olika omfattning engagerade i ett bedrägerimål om sju miljoner kronor.
Vad detta kostar och hur detta gigantiska mål påverkar myndighetens verksamhet är svårt för oss att bedöma, men eftersom målet som sådant inte torde ingå som ett normalt mål för myndigheten så har vi svårt att tro att det inte kommer att innebära betydande logistiska problem inom den övriga verksamheten.
Vår fråga är mot denna bakgrund om det är värt allt detta att driva ett bedrägerimål, på detta sätt, om sju miljoner eller om resurserna borde används till annat? Det vore också intressant att veta om någon sådan konsekvensanalys genomförts på myndigheten?
I ärendet har styvt ett fyrtiotal advokater engagerats för att sköta försvaret av de misstänkta. Såvitt gäller huvudmännen har de misstänkta tilldelats flera advokater för att de skall kunna klara av att hantera uppdraget med hänsyn till målets omfattning. En uppskattning av kostnaderna för dessa advokater är svår att göra men endast förhandlingstiden om 143 dagar ger cirka 1,5 miljon kronor i arvode per advokat enbart för förhandlingstiden. Till detta kommer inläsning av förundersökning och allt annat arbete som exempelvis närvaro vid förhör och överläggningar med klienten.
Det är ingen djärv gissning, även om många advokater inte behöver närvara alla dagar, att tro att kostnaderna för försvaret kommer att överstiga 100 miljoner kronor exklusive moms bara i tingsrätten. Den totala kostnaden för offentliga försvarare i Sverige uppgick senaste året till ca 1,2 miljard kronor. Detta innebär att försvararkostnaderna för detta sjumiljonerkronorsmål kan komma att motsvara närmare tio procent av årskostnaden för försvarsadvokater.
Har några sådana statsfinansiella överväganden gjorts innan det beslutades att målet skulle handläggas i ett sammanhang och inte delas upp i delar?
I 143 dagar skall Södertälje tingsrätt se till att två domare och fyra nämndemän är närvarande för att så småningom meddela dom i målet. Till detta kommer sannolikt en notarie som skall föra protokoll. Betydande arbete har dessutom redan lagts ned för att sköta handläggningen av målet sedan november 2013.
Hur stor kostnad detta innebär för domstolsväsendet kan vi inte räkna ut, men att det innebär en mycket stor extraordinär kostnad för domstolen är självklart. Är detta rimligt för ett mål om sju miljoner kronor?
Idag saknas i realiteten förutsättningar för en domstol att framtvinga en uppdelning av ett mål i olika delar, krävs det i detta avseende nya lagtekniska överväganden?
Tillkommer gör också kostnader för rättstolkar i 143 dagar.
Vår huvudman i detta mål skall inställa sig 143 dagar i rätten. Redan har hon tillbringat mer än sju månader i häkte innan hon släpptes. Hon förnekar brott. Hur skall hon klara sin försörjning under den tid som rättegången pågår? Vem vill anställa en bedrägerimisstänkt två dagar i veckan fram till juni nästa år?Detta är en viktig fråga att ställa sig.
Enligt svensk tradition får man inte ersättning för att sitta i rätten och försvara sig vid en egen rättegång, men ingick det i lagstiftarens tanke att rättegångar skall pågå i 14 månader bara i första instans.
Om vår klient frikänns kommer hon att få skadestånd för tiden i häkte men inget för den tid hon suttit i rätten. Är det rimligt när man suttit i rätten i 143 dagar?
Enlig svensk rätt har vi svårt att se att det vid straffmätningen kan beaktas den tid som rättegången pågått. Med beaktande av tiden för villkorlig frigivning skall den som döms till tre års fängelse avtjäna två år. Vår klient har suttit i häkte drygt sju månader och därefter 14 månader i rätten. Således nästan lika lång tid som en fängelsevistelse på tre år. Detta utan möjlighet för rätten att beakta i annat avseende än när det gäller häktestiden som skall avräknas. Är detta rimligt eller kräver denna typ av mål lagändringar?
Är en rättegång om sju miljoner värt allt detta?
Vid en tillbakablick kan konstateras att det blivit en trend med stora mål. Vad detta beror på går inte att förstå genom att studera statistik. Som ett exempel kan nämnas att åtal väcktes mot 92 personer i det så kallade Systembolagsmålet för mut- och bestickningsbrott m.m. I detta mål fanns gemensam bevisning – ändå lyckade målet delas upp i flera rättegångar på sätt att handläggningen blev rimlig ur alla ovan redovisade avseenden.
Flera exempel finns i mål rörande ekonomisk brottslighet.
Sammanfattningsvis – är det värt den statsfinansiella kostnaden att hantera ett mål av detta slag? Har vi råd till detta och kan det i sådana fall beslutas ensamt av en Åklagarkammare eller borde ett sådant kostsamt beslut fattas i annan ordning?
