En 12-årig pojke rymde hemifrån i slutet på maj 2008. Det uppdagades att han hade suttit inlåst i ett rum på dagarna på grund av att hans mamma och styvpappa båda förvärvsarbetade sedan slutet av april 2008 och att han inte hade gått i skolan sedan december året innan. Familjen bodde i ett litet rum hos styvpappans mor i hennes bostad och på grund av diverse flyttar hade sonen inte fått någon skolplats.
Föräldrarna menade att de var oroliga för vad sonen kunde hitta på om han var ensam hemma och påstod att de inte såg någon annan utväg än att låsa in honom. De hade ytterligare en son på två år, men denna kunde följa med styvpappan till dennes arbete. Styvpappan brukade komma hem under dagen för att ge sonen mat och tillträde till toaletten.
Föräldrarna gjorde gällande att de befunnit sig i en nödsituation och skulle vara fria från ansvar.
Tingsrätten fann att det var styrkt att föräldrarna utsatt sonen för ett olaga frihetsberövande men att gärningarna skulle bedömas som mindre grova på grund av att föräldrarnas syfte med inlåsningen haft sin grund i en ”outvecklad förmåga till empati, brist på allmänt omdöme och social kompetens i förening med en pressad situation på det privata planet”.
Tingsrätten dömde föräldrarna för olaga frihetsberövande till skyddstillsyn med särskild föreskrift samt att solidariskt betala sonen 20 000 kronor.
Hovrätten finner i likhet med tingsrätten att inlåsningen framförallt skett under en knapp månad i april 2008 till maj 2008 framförallt under vardagarna då föräldrarna arbetade. Hovrätten finner dock att han varit inlåst ett inte obetydligt antal tillfällen även på kvällar och helger.
Hovrätten uttalar att det varken varit fråga om någon nödsituation eller varit försvarligt att låsa in sonen och instämmer därefter helt i tingsrättens syn på grunden till föräldrarnas handlande och delar därav bedömningen att gärningarna ska bedömas som mindre grova.
Hovrätten ändrar tingsrättens domslut endast på så sätt att hovrätten förenar den utdömda skyddstillsynen med samhällstjänst om 140 timmar vardera.
Veronica Hult
veronica.hult@dagensjuridik.se
