132 miljoner i skadestånd för bolaget bakom Candy Crush
Mobilspelsbolaget Midasplayer måste betala 132 miljoner kronor i skattetillägg.
Bolaget hävdade att de oriktiga uppgifterna kunnat rättas med ledning av bolagets ansökan om prissättningsbesked.
Att handlingarna måste rekvireras enligt särskild ordning innebär dock att det är uteslutet att betrakta dem som normalt tillgängliga.
Midasplayer AB tillhörde en vid tillfället kraftigt expanderande koncern med en hög omsättning och koncernbolag i flera olika länder. Skatteverket hade påfört skattetillägg med 132 miljoner kronor med anledning av att bolaget deklarerat inkomster baserat på en internprissättningsmodell genom vilken delar av moderkoncernens övervinster felaktigt tagits upp av bolagets moderföretag på Malta, vilket innebär att bolagets deklarerade beskattningsunderlag blev för lågt.
Bolaget överklagade beslutet och argumenterade bland annat för att det var oskäligt att ta ut skattetillägg eftersom bolaget hade redovisat de relevanta omständigheterna i en ansökan om prissättningsbesked till Behörig myndighet inom Skatteverket innan deklarationslämnandet.
Kan utgöra tillgängligt kontrollmaterial
Förvaltningsrätten i Stockholm konstaterar att kontrollmaterial är material som normalt är tillgängligt vid beskattningen. Förhållandevis höga krav ställs för att kontrollmaterialet ska anses vara normalt tillgängligt, bland annat att materialet tas fram årligen för deklarationskontrollen. Det bör också, menar domstolen, vara generellt i den mening att det omfattar alla eller så gott som alla skattskyldiga i landet eller i ett visst län som haft en utgift eller inkomst etcetera av det slag som kontrollmaterialet avser att ge upplysning om.
Både kontrollmaterial som har direkt anknytning till den skattskyldige och material av mer allmän karaktär omfattas av uttrycket. Något krav på att materialet ska vara direkt tillgängligt ställs inte. Kontrollmaterial som finns tillgängligt i Skatteverkets beskattningsdatabas och som rutinmässigt används vid deklarationsgranskningen omfattas av bestämmelsen. En förutsättning för att material ska anses vara normalt tillgängligt kontrollmaterial är att Skatteverkets administrativa rutiner är så ordnade att de som granskar deklarationerna regelmässigt får tillgång till materialet.
I Skatteverkets rättsliga vägledning ”Rättelse av oriktig uppgift med ledning av normalt tillgängligt kontrollmaterial” (2015) anges att även om en uppgift i beskattningsdatabasen inte används rutinmässigt vid deklarationsgranskningen kan uppgiften ändå betraktas som normalt tillgängligt kontrollmaterial om det t.ex. på grund av en uppgift i deklarationen finns en naturlig anledning att göra en avstämning mot en uppgift i beskattningsdatabasen. Även uppgifter som lämnas utan föreläggande i syfte att utgöra underlag för kontroll (t.ex. orena revisionsberättelser) kan utgöra normalt tillgängligt kontrollmaterial oavsett om de lagts in i beskattningsdatabasen eller inte.
Inga hinder mot skattetillägget
En ansökan om prissättningsbesked omfattas inte av Skatteverkets rutinmässiga kontrollåtgärder i samband med den normala deklarationsgranskningen. Skatteverket har vidare uppgett att varken ansökan som sådan eller uppgift om att ansökan gjorts ingår i verkets beskattningsdatabas.
Ansökan är såvitt framgår i normalfallet överhuvudtaget inte tillgänglig för personal på Skatteverket utöver Behörig myndighet. Att handlingarna måste rekvireras enligt särskild ordning innebär enligt förvaltningsrättens mening att det i alla lägen är uteslutet att betrakta dem som normalt tillgängligt kontrollmaterial, då det inte finns några praktiska möjligheter till rutinmässig kontroll.
Därför fanns det inga hinder mot att ta ut skattetillägget.
Finns det då skäl för befrielse från skattetillägget? Bolaget har argumenterat för att det ska anses oskäligt att ta ut skattetillägg på grund av, för det första, att det genom inlämningen av ansökan om prissättningsbesked försökt vara transparent och med hänsyn till omständigheterna inte haft skäl till annat antagande än att relevant information kommit granskande personal inom Skatteverket till del, för det andra, att det med beaktande av den information som trots allt funnits tillgänglig för Skatteverket i praktiken inte funnits en reell risk för skatteundandragande, för det tredje, att den underliggande skattefrågan varit objektivt svår, för det fjärde, att det beslutade avgiftsbeloppet med hänsyn till ovanstående blir orimligt högt och, för det femte, att skatteprocessen som helhet, inbegripet förfarandet avseende prissättningsbesked som ännu inte utmynnat i något beslut för de aktuella beskattningsåren, tagit oskäligt lång tid.
Krävt utredning för att upptäckas
Det finns, konstaterar domstolen, inget som tyder på att bolaget fått vilseledande information av Skatteverket i fråga om hur uppgifterna i ansökan skulle komma att hanteras.
Av vad som framkommit om Skatteverkets organisation förekommer ingen rutinmässig samkörning mellan ansökningarna till Behörig myndighet och deklarationsgranskningen. Ansökningshanteringen bygger därtill på mellanstatliga förhandlingar som kan ta mycket lång tid i anspråk och inte med säkerhet utmynnar i några konkreta beslut i det enskilda fallet. Det finns inget som garanterar att en sådan process avslutas inom tidsfristen för vare sig det ordinarie förfarandet eller efterbeskattning.
Det är vidare fråga om fel som, även med tillgång till relevant information, kräver ett gediget utrednings- och analysarbete för att upptäckas. Det har därför, trots det som bolaget anfört, funnits en reell risk för skatteundandragande. Huruvida ansökan kan ses som internprisdokumentation eller inte saknar betydelse eftersom denna risk i avsaknad av relevanta hänvisningar i deklarationerna primärt bottnar i om materialet överhuvudtaget skulle komma att uppmärksammas vid granskningen.
Avslår överklagandet
Internprissättning är ett komplicerat rättsområde, som i många fall kan ge upphov till svåra juridiska frågeställningar. Även under förutsättning att den aktuella beskattningsfrågan utgör en svår skatterättslig fråga är omständigheterna likväl sådana att det måste ha varit uppenbart för bolaget att det fanns en överhängande risk att Skatteverket, givet tillgång till all information, skulle göra en annan bedömning av vinstallokeringen. Detta inte minst då upplägget som sådant – med en nominell verksamhet förlagd i lågskattelandet Malta – tycks konstruerat med skatteplaneringshänsyn i åtanke.
Att frågan som sådan kan uppfattas som svår innebär således inte för den sakens skull att bolagets agerande, där alla upplysningar om relevanta osäkerhetsfaktorer utelämnats i deklarationerna, framstår som ursäktligt.
Inte heller har processen tagit oskäligt lång tid. Förvaltningsrätten avslår överklagandet. (Blendow Lexnova)
