Advokat ”äventyrade enrumsprivilegiet”

En advokat ”äventyrade enrumsprivilegiet” när han bad sin klients sambo och mamma att leta efter ett skuldebrev som kunde vara av vikt för utgången i målet – trots att klienten var belagd med restriktioner.
Det anser Advokatsamfundets disciplinnämnd som tilldelar advokaten en varning med tillhörande straffavgift.
Tre ledamöter var dock skiljaktiga och ansåg att advokaten endast skulle få en erinran.

En åklagare anmälde till samfundets disciplinnämnd att en advokat missbrukat det så kallade enrumsprivilegiet och medverkat till restriktionsbrott under tiden han företrädde en klient belagd med restriktioner.

Enligt åklagaren hade advokaten informerats av sin klient om att det fanns ett skuldebrev av betydelse för det aktuella målet som skulle finnas i ett vapenskåp hos hans mamma, alternativt i hans och sambons gemensamma bostad.

Går inte att avgöra handlingens äkthet

Enligt åklagarens uppfattning skulle advokaten, då klienten meddelat att det fanns ett skuldebrev, ha kontaktat polis och åklagare och förmedlat informationen om att det kunde finnas betydande bevismaterial som polisen kunde eftersöka. Istället kontaktade advokaten klientens sambo som i sin tur kontaktat klientens mamma med uppmaning att söka efter skuldebrevet eller liknande. Enligt åklagaren har advokaten på detta sätt fört ut information från den misstänkte till dennes närstående gällande bevisning av stor betydelse för målet och således medverkat till restriktionsbrott.

Det påstås att handlingen hittats i den misstänktes mammas kassaskåp. En uppgift som, enligt åklagaren, nu inte går att kontrollera. Detta eftersom det i nuläget inte kan avgöras om skuldebrevet utgör en äkta handling eller har tillkommit samma dag som det upphittades har den planerade huvudförhandlingen fått ställas in.

Åklagaren fick samtliga uppgifter av honom

Advokaten har tillbakavisat åklagarens anmärkningar i ett yttrande till disciplinnämnden. Han medger att det åklagaren beskrivit om hans förfarande är korrekt och framhåller att ”samtliga uppgifter som beskriver hans förfarande och ligger till grund för anmälan har kommit till åklagarens kännedom genom honom”. Om han inte lämnat dessa uppgifter hade det inte funnits något underlag för en anmälan.

Han beskriver även att klientens uppgift om skuldebrevet innebar ett dilemma för honom och att han noggrant övervägt hur han skulle hantera uppgiften. Alternativet med en egen initial kontroll framstod för honom som lämpligare än att informera åklagaren i detta läge. Han kontaktade sambon och bad henne leta efter ett skuldebrev, men sade aldrig något om vad som skulle stå i brevet och ”frågemottagaren kunde lika gärna ha återkommit till honom med ett skuldebrev från bank med henne själv som låntagare”. När sambon hittat skuldebrevet bad han henne skicka detta omedelbart och informerade förhörsledaren, åklagaren och tingsrätten om sitt förfarande. De kände alltså till vad som hänt innan handlingen nådde dem.

Han anser att åtgärden utgjort ett led i försvarets utredningsarbete i syfte att ge klienten möjlighet till försvar. Han fattade beslutet själv utan inblandning från andra och detta har varit för att ”att bringa klarhet i -eller vart fall sprida ljus över hans klients påstådda agerande vid brottstillfället”. Det har inte funnits någon tanke på att försvåra eller otillbörligt påverka utredningen. Han bestrider att han agerat i strid mot reglerna för god advokatsed, men kommer ”ödmjukt att vidta rättelse och ta till sig hur han i den uppkomna situationen borde ha agerat” om disciplinnämnden anser att han agerat felaktigt.

Disciplinnämnden djupt oenig

Disciplinnämnden anser dock att advokaten inte skulle ha tagit kontakt med utomstående och berättat om skuldebrevet, utan att först ha kontaktat förundersökningsledaren och bett om tillstånd, vilket varit möjligt med klientens samtycke. Trots avslutad förundersökning gällde restriktionerna fortfarande och han har genom sitt agerande ”äventyrat det för en försvarare så viktiga enrumsprivilegiet” och allvarligt åsidosatt god advokatsed. Han tilldelas därför en varning med tillhörande straffavgift på 10 000 kronor.

Tre ledamöter var dock skiljaktiga och ansåg att advokaten endast skulle tilldelas en erinran. Då utredningen inte visat att advokaten haft någon särskild anledning att anta att uppgifterna om skuldebrevet innehöll något budskap till utomstående utgör hans agerande, enligt de skiljaktiga, inte ett åsidosättande av god advokatsed.

Att advokaten vidtagit åtgärder med anledning av skuldebrevet utan att ha inhämtat sin klients samtycke innebär dock, enligt de skiljaktiga, att han åsidosatt god advokatsed och bör tilldelas en erinran.