av Louise Brown, antikorruptionsexpert på Advisense
Regelverkskrav utan sanktioner är att betrakta som tandlösa. ”Dead on arrival”, kommenterade en luttrad jurist i en regeltung bransch. Frågan kom upp under ett samtal om vem som utövar tillsyn av visselblåsarlagen. Visselblåsarlagen, ”Lag (2021:890) om skydd för personer som rapporterar om missförhållanden”, gäller sedan december 2021 och innebär att offentliga verksamheter och privata företag med femtio eller fler anställda ska erbjuda en kanal för att anonymt kunna rapportera misstänkta missförhållanden och oegentligheter. Vidare ska arbetsgivare skydda den som rapporterar mot alla former av repressalier.
Det är ett enkelt grepp att hänvisa till sin visselblåsarkanal på frågan om det finns ett aktivt antikorruptionsarbete i en organisation. Andra standardmässiga komponenter är policyer och utbildning, men dessa måste finnas i ett större system med riskanalys, organisatoriska förutsättningar, kontroller och inte minst uppföljning. Klart är att visselblåsning är en sista utväg, när andra vägar är stängda eller inte leder någon vart.
Visselblåsning har bidragit till att många större härvor har kunnat upptäckas. Ett aktuellt fall som pågår just nu är det om finanschefen i Region Västerbotten med ansvar att förvalta cirka fem miljarder som misstänks tagit emot otillbörliga förmåner på nära tio miljoner kronor, vilket upptäcktes efter att en visselblåsare slagit larm. Visselblåsare har också spelat en viktig eller helt avgörande roll i många fler kända fall, inklusive Göteborgsskandalen, Älvstranden, Statens Fastighetsverk men också olika penningtvättshärvor. Samtidigt finns också anledning att fundera över omfattningen av visselblåsningar som ignoreras eller aktivt tystas ner.
Frågan huruvida visselblåsarlagen bidragit till ökad transparens har fått förnyad aktualitet av flera skäl. För det första, härförleden kom två årliga rapporter om korruptionsläget i vårt land – Transparency Internationals Corruptions Perceptions Index, som pekar på en fortsatt försämring, en ny lägsta nivå. Institutet Mot Mutors årliga sammanställning av mutbrottsdomar visar att grovt givande av muta ökat kraftigt och utgör nästan hälften domarna. Att en stor andel av fallen stämplas som “vänskapskorruption” får inte missuppfattas som förringande omständigheter utan pekar snarare på faran när relationerna är kladdiga och laddade. Mer står på spel och oddsen att någon skulle “pudla”, alltså erkänna fel och be om bot och bättring, blir betydligt högre.
Att göra en pudel är ett lika unikt svenskt begrepp som vänskapskorruption. Varför husdjur med riktlig päls ens förknippas med ett ytterst prekärt läge som kräver mycket strategisk kommunikation kan tyckas märkligt. Möjligen kan kopplingen vara att pudlar kräver omfattande och noggrann klippning för att ta den form som dess ägare önskar. Att göra en pudel, det vill säga erkänna offentligt att man gjort fel och be om ursäkt, har hittills ofta setts som ett sätt att få fri lejd ur en kris. Man bjuder in till transparens, i en ansats för att “gå till botten” med en incident eller missförhållande. En förlängning kan också vara att tillsätta en utredning, ett hanteringssätt om kräver en egen kolumn.
Kopplingen till visselblåsning här handlar om hur en ledning och verksamhet väljer att hantera och kommunicera kring identifierade missförhållanden. Nu kommer vi till nästa skäl, nämligen hur man agerar om och när något upptäcks. Förebyggande är alltings moder, inga tvivel om det, men vad som sker ex post är ett riktigt lackmustest på verksamhetens transparens. Vissa bolag väljer att ange antalet visselblåsningar i sin årsrapport inklusive hur man säkerställer en oberoende utredning av inkommande larm. Andra bolag vill ogärna marknadsföra rapporteringsmöjligheten överhuvudtaget och placerar den i en skrubb i sitt intranäts mörkaste hörn.
Expressen avslöjade nyligen att en av Stockholms högsta polischefer, som också satt i regionens ledningsgrupp utsett en kvinna som han hade en privat relation med till sin biträdande chef. Inga utredningar inleddes, istället omplacerades båda personerna. Den misstänkta jävssituation ska enligt tidningen försökt döljas genom att inte låta andra instanser utreda ärendet eller få det prövat i personalansvarsnämnden. När en styrelseledamot i Polisförbundet konfronterade polischefen gavs svaret att ledamoten ”troligen drabbats av hjärnspöken”.
Exemplet från polisen är en tydlig påminnelse om den lika viktiga hantering ex post, alltså vad som görs när något redan inträffat. Det om något är en indikation på tonen på toppen som man brukar prata om, ledningens effektiva förhållningssätt kontra uttalade intentioner och förpliktelser.
Det är det senare, en aggressiv motanklagelse, som är så signifikant för ett aktivt agerande mot transparens. En stark motkraft som växer ju mer infekterad och korrupt en verksamhet blir. Överför vi det på hela branscher eller sektorer, så förflyttas krafterna ytterligare. Ta exemplet assistansbolag. Enligt en aktuell rapport som Försäkringskassan och Polismyndigheten står bakom, visar att alla större assistansbolag kan kopplas till kriminella och att fyra av tio brukare har mött personliga assistenter som koppas till eller är aktiva inom organiserad brottslighet. Ett annat exempel på stark infiltrerade och korrupta branscher är den illegala avfallshanteringen som enligt internationella uppskattningar bedöms vara en av den organiserade brottslighetens största inkomstkällor.
Det tar i snitt tre år att upptäcka ett korruptionsbrott, och kampen mot tiden för att utreda och väcka åtal är en starkt begränsande faktor. Ju kladdigare och aggressivare korruptionen är, desto mindre benägna blir vi människor att aktivt motverka och åtgärda. Den negativa utvecklingen kan inte ha skett helt i blindo. Vad gör vi när det inte finns några “hela och rena” verksamheter som kan leverera. Då tar man det som står till buds.
Då kommer vi till det tredje skälet. Hur står det till med visselblåsarlagen? I Sverige är det Arbetsmiljöverket som är tillsynsmyndighet, och enligt lagen ska den se till att verksamhetsutövare följer lagens bestämmelser om interna rapporteringskanaler och förfaranden för rapportering och uppföljning. En verksamhetsutövare som är föremål för tillsyn ska på begäran lämna de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. En tillsynsmyndighet får besluta om förelägganden som behövs för att verksamhetsutövaren ska fullgöra sin uppgiftsskyldighet eller och de krav som ställs på de interna rapporteringskanalerna och för rapportering.
Enligt Arbetsmiljöverket kan både föranmälda och oannonserade tillsynsbesök göras, beroende på inkomna tips om missförhållanden. I skrivande stund väntar jag på svar från Arbetsmiljöverket hur många tillsynsärenden som registreras per år, hur många besök som görs och om några viten tillställts. Och låt mig vara tydlig, i en perfekt värld drivs inte utvecklingen av risken för viten och sanktioner, men det är ett tydligt incitament och för att hänvisa till juristens devis, annars är lagen ”dead on arrival.”
Ekonomen John Stuart Mill utvecklade begreppet homo economicus, som handlar om attmänniskan har en oändlig kapacitet att fatta rationella beslut som egennyttig ekonomisk aktör.
Senare teorier pekar dock på att vi människor i själva verket är irrationella i våra beslutsprocesser.
Länge har man inom kriminologin pekat på bedrägeritriangeln, utvecklad av Cressey, som kortfattat innebär att tillfället gör tjuven. Agerandet bygger här på rationalisering och risken för upptäckt. Senare forskning utmanar detta. Enligt Cambridge-professorn Per-Olof H. Wikströms modell Situational Action Theory kan man anta att lagöverträdelser och brott mot moraliska regler är resultatet av en samspel och ömsesidig påverkan mellan personer med vissa personliga egenskaper (brottsrelevant moral och självkontroll) och miljöer präglade av svag moralisk kontext och bristande norm- eller lagförankring.
Det skulle betyda att beroende på hur vi beter oss sinsemellan och mot varandra kan vissa personer uppfatta brott som ett handlingsalternativ, något de skulle kunna tänka sig att göra, och att det inte bara stannar i tanken. Enligt SAT kan man utläsa att ju fler som begår brott och kommer undan med det, ju större är risken att ett felaktigt beteende blir praxis. Om alla andra gör så här, då gör jag det också. Läs – långsamt utvecklas en tystnadskultur, eller långsamt utvecklas ett arbetssätt där man väljer att blunda för uppblåsta kostnader och nepotism.
Så för varje gång som en myndighetsperson eller företagsledare duckar, eller värre, går till motangrepp, för varje gång som en misstanke bemöts med tystnad, desto tydligare är signalen att brott och mörkande är acceptabelt.
Vi är vana vid brandövningar på arbetsplatsen. Det ska alltid finnas en skyddsväst, utrymningsledare och hjärtstartare. Penetrationstester görs för att se om, eller hur snabbt, det går att hacka sig in i verksamhetens IT-system. Motsvarande behövs både i skyddet mot oegentligheter och i synnerhet, i beredskapen att agera när något har skett. Om färre väljer att pudla är det ett signifikant tecken i tiden. Jag hoppas och tror att visselblåsarlagen verkligen bidrar till ökad transparens. Om inte annat är det dags att börja fundera över hur väl de fungerar.
Slutligen, tänk dig att du själv skulle lyfta ett misstänkt brott på din arbetsplats. Vad skulle du göra om du bemöttes med ett påstående att du drabbats av hjärndimma?
