av advokaterna Amanda Mikaelsdotter och Camilla Wikland. Båda vid Hope Advokater.
Mycket i advokatyrket handlar om att bära: andras berättelser, intressen, konflikter. Bära ansvar för det man säger (ibland också för det andra säger), hur man säger det och inte minst för resultatet. Och ibland måste man bära nederlag.
För det mesta är nederlaget en tråkig, men naturlig, del av jobbet. En premiss som vi accepterade när vi valde yrke. Vi går in i en förhandling och vet att bevisningen har brister, att rättsläget är oklart eller att det finns omständigheter som talar emot vår klient. Dessa gånger är det – för den som gillar idrottsliknelser – som att spela mot ett bättre lag. Man gör sitt bästa och försöker hålla tätt bakåt, ibland vinner man, men oftast förlorar man. Det hör till, och du och dina lagkamrater vet vad ni gett er in på. I rättssalen vet både vi och våra klienter vad vi gett oss in på.
Men sen finns det andra förluster. Sådana som är svårare att acceptera.
Det är sådana förluster som inträffar när vi känner oss säkra – inte på utgången – men på att rättsläget åtminstone framstår som mer klart än oklart. Vi är trygga med att den senaste tidens arbete med att tolka lag, analysera praxis och bygga en argumentation har lett fram till ett resultat som, i teorin, bör hålla. Ändå håller det inte. Inte för att domstolen gjort en annan bevisvärdering eller valt ett, för vår klient, sämre alternativ av två rimliga. Utan för att det inte går att tolka domen på annat sätt än att domstolen ansträngt sig för att undvika den centrala frågan. Det som återstår är en rättstillämpning som framstår som ologisk.
Sådana domar fastnar. Inte för att vi inte tål att förlora. Utan för att de inte går att förklara med bristande förberedelser, eller med att ”domstolar helt enkelt gör olika bedömningar”. När domstolens slutsatser är svåra att förstå, hotar det inte bara den enskildes förståelse för beslutet, utan i förlängningen även rättssäkerheten. Vi pratar ofta om vikten av domstolarnas opartiskhet. Vi behöver prata mer om domstolarnas – eller snarare domarnas – mod. Det är ett lågt ställt krav i en rättsstat som Sverige att vi ska kunna förvänta oss att domstolarna står upp för den juridiska logiken, även när det blir obekvämt och kan få stora konsekvenser för någon av parterna.
Domstolarnas lojalitet ska ligga i rättstillämpningen, inte i resultatet. Det är när domarna respekterar den juridiska logiken, även när andra hänsyn gör sig påminda, som systemet testas på riktigt. Och det är just när juridiken pekar mot ett resultat som strider mot rådande politiska uppfattningar som domstolarnas integritet sätts på prov.
Vissa dagar tvingas vi konstatera att det inte var lagtolkningen som ledde till domslutet, utan domslutet som styrde lagtolkningen. I dessa stunder är det lätt att tappa hoppet. Men att i det här läget ge upp och ägna oss åt något annat, vore att svika det vi själva kräver av domstolen. Ryggrad. Integritet. Respekt för uppdraget. Inte för att det alla gånger känns bra, utan för att det är nödvändigt. Och kanske är det när domstolarnas rättstillämpning präglas av överdriven försiktighet som vårt arbete behövs som mest.
