Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Verklighetens Lilja 4-ever hade inte behövt dö”

Krönikor
Publicerad: 2020-06-24 12:45

KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, biträdande jurist på Vernia advokatbyrå, ledarskribent samt ambassadör för organisationen GAPF- glöm aldrig Pela och Fadime

En flicka går på en bro i januarinatten. Håret yr om hennes ansikte och korta, mörka, hårtestar klibbar sig fast på de våta kinderna. Ljudet från hennes höga svarta stövlar dränks i ljudet av de rusande bilarna nedanför, när hon med något vingliga steg rör sig framåt. Händerna håller hon knutna i fickorna på de svarta byxorna, kramandes en bit toalettpapper med ett telefonnummer på.

Mitt på bron stannar hon upp. Hon stryker bort ömsom tårar, ömsom snor, med baksidan av handen. Blicken är fäst bortom motorvägen. Räcket är högt, men inte tillräckligt högt för att en 16 årig flicka på 168 centimeter inte ska kunna klättra upp. Klättra upp och sätta sig på räcket.

Hon gör just så.

Med darrande fingrar griper hon tag om de kalla spirorna av stål, sätter en fot i jorden på en av blomkrukorna som hänger utmed broräcket och häver sig upp. Med ryggen mot motorvägen blir det dånande ljudet från de rusande bilarna nästan harmoniskt. Hon tvekar ett ögonblick, men lutar sig sedan bakåt och låter kroppen falla.

En flicka ligger på motorvägen i januarinatten. Hennes ögon är slutna. Hon är helt klädd i svart. I ena byxfickan ligger ett hopknycklat toalettpapper med ett telefonnummer på. I den andra tre handskrivna brev. Chockade vittnen småspringer fram till hennes kropp, en tar med fumlande fingrar fram en mobiltelefon och ringer efter ambulans. Vilsna ställer sig vissa utmed motorvägen och vinkar åt de kommande bilarna att sakta ner. Flickan, som mirakulöst fortfarande andas svagt, får hjärt-och lungräddning och körs till sjukhus.

Tre dagar senare stängs hennes respirator av. Danguolė Rasalaitė förklaras död den 10 januari 2000.

14 år gammal övergivs Danguolė av sin mor, som lämnar Litauen för att bosätta sig med sin nya man i USA. Ett år senare skickar modern ett brev till socialkontoret i flickans hemstad Kaunas, där hon skriver att hon inte längre vill ha ansvar för den minderåriga dottern. Danguolė utlämnas till ett liv i extrem utsatthet, och börjar prostituera sig. När programmet SVT Striptease reser till Kaunas våren 2000 för att överlämna de tre breven som Danguolė skrev till sin väninna i hemstaden, visar hennes vän upp en sko. Bara en sko. Den andra tappade Danguolė när hon flydde från en gruppvåldtäkt.

16 år gammal träffar hon en man som lovar henne arbete i Sverige. Ett bra liv. Ett nytt liv. Mannen köper henne ett falskt pass, och den 17 november 1999 anländer Danguolė och mannen till Kristianstad. Från och med den resan heter hon inte längre Danguolė Rasalaitė. Hon heter Kristna Sminite. Hon är inte längre 16 år. Hon är 19. Mannen låser in henne i en lägenhet i Arlöv, tar det falska passet och säger att hon får tillbaka det först när hon betalat av sin skuld. 20 000 kronor för passet. Och så flyget. Och så boendet. Och så maten. Samma kväll öppnas dörren till lägenheten av en främmande man som våldtar henne, lämnar några sedlar och går. Och så en till. Och så en till. Och så en till.

Danguolė lyckas fly från ett öppet fönster, och med hjälp av en av männen som våldtagit henne tar hon sig den korta sträckan till Malmö. Han ordnar boende tillsammans med en annan ung, svensk, flicka, men ingen hyra betalas av flickorna. Istället fortsätter männen att komma till lägenheten när Danguolės rumskamrat inte är hemma. När rumskamraten, Melitta, förstår vad som pågår och vill gå till polisen, bönfaller Danguolė henne att låta bli. ”You don’t understand”, säger hon till väninnan. ”They will kill me. Police will send me back, and then they will kill me”.

Jag griper tag i köksbänkskivan när journalisten Emma Janke berättar om Danguolės sista tid i livet i P3-dokumentären Verklighetens Lilja 4-ever. Den fräsande löken som står på spisen börjar ge ifrån sig en svag bränd lukt, och jag får anstränga mig för att orka mota bort den skållheta pannan från plattan. Kan man ens kalla ett liv som endast inneburit lidande för ett liv värt att leva? Danguolė kunde inte se det, och jag förstår henne. Hennes ord till väninnan Melitta repeteras om och om igen i mitt huvud – ”You don’t understand. They will kill me. Police will send me back, and then they will kill me.”.

Hon har rätt. Vi förstår inte. Vi förstår inte hur det är att växa upp i sådan extrem fattigdom att den enda utvägen blir att som minderårig sälja sex. Vi förstår inte utsattheten när man inte tillerkänns kontrollen över det som står en allra närmast, sin egen kropp. Vi förstår inte rädslan för att bli skickad tillbaka till sitt hemland, om man skulle vända sig till myndigheterna för hjälp. Och vi förstår inte vilket helvete som väntar där, som kan vara värre än det helvete som Danguolė fick genomgå i Sverige.

Den som säljer sex i Sverige gör inget olagligt, det säger sexköpslagen från 1999. Samtidigt framgår det av 8 kap. 3 § utlänningslagen att en utlänning får avvisas från Sverige om det kan antas att han eller hon inte kommer att försörja sig på ett ”ärligt sätt”.

Sexköpslagen har länge varit en helig ko i svensk politik och presenteras ofta som progressiv och feministisk. Förespråkare menar att den skyddar utsatta, inte minst kvinnor i trafficking, genom att lägga skulden hos dem och straffa den som köper sex. I realiteten urvattnas syftet genom att den som söker hjälp kan tvingas lämna landet om han eller hon anmäler sin förövare eller på annat sätt söker hjälp från svenska myndigheter. Prostitution är alltså inte olagligt – men samtidigt inte heller en ”ärlig försörjning”.

Sexköpslagen har kritiserats av en rad internationella organisationer, så som Amnesty, Världshälsoorganisationen, Human Rights Watch och Global Alliance Against Trafficking in Women med flera. Den huvudsakliga kritiken är att lagstiftningen försämrar levnadsvillkoren för de som säljer sex, och gör deras liv otryggt. Kritiken är logisk, för vem vill söka det skydd som erbjuds om man samtidigt riskerar att bli hemskickad till en situation som är än värre? Varför undviker prostituerade polisen och svenska myndigheter, om de nu inte kommer att straffas av vår lagstiftning? Vem vill vara tjejen som anmäler sin köpare när han gör något hon inte vill, och därmed riskerar att återgå i fattigdom?

Frågan är inte endast retorisk. 2011 var en rumänsk kvinna målsägande i Göteborgs tingsrätt, där sex män dömdes till mellan tre och sex års fängelse för grovt koppleri och två fall av människohandel. Kvinnan avvisades sedan från Sverige, med motiveringen att hon hade försörjt sig på ett oärligt sätt – genom prostitution.

Den rumänska kvinnan är inget undantagsfall. I ett omfattande reportage som DN gjorde om prostitution och trafficking 2019, där de intervjuade flertalet utländska prostituerade kvinnor, staplas exempel på varandra. En kvinna från Moldavien som hittats på ett hotellrum där hon uppenbarligen sålde sex avvisades tio dagar efter att hon hade upptäckts av polisen. Då hade hon uppgifter som kunde bli föremål för en förundersökning om människohandel. En annan kvinna, som påträffades gravid på ett annat hotellrum i Göteborg, avvisades efter tolv dagar. I kvinnans akt nämns ingenting om att hon kunde vara ett traffickingoffer.

DN:s granskning visade också att personerna som avisats av svensk gränspolis i hög grad inte fick ta del av den hjälp som de har rätt till, exempelvis betänketid. Det är något som Sverige förbundit sig till via Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel. Betänketiden om 30 dagar ska vara en möjlighet för brottsoffer att stanna kvar i Sverige för att återhämta sig, få hjälp och möjlighet att bidra i brottsutredningar mot sina förövare. I Sverige finns dessutom ett återvändarprogram som ska hjälpa offer att få ett tryggt återvändande. Men kvinnorna som gränspolisen avvisar kommer inte till Jämställdhetsmyndighetens, som är ansvariga för programmet, kännedom. Avvisningarna går för fort.

Kritiken till trots är många framstående svenska feminister, politiker och paraplyorganisationer som Unizon, Roks och Talita odelat och onyanserat positiva till lagen. I avsaknad av faktiskt mätbara effekter för att lagen leder till ökad trygghet för de kvinnor och män som säljer sex i Sverige sjunger hyllningskören toner av moralisk dogmatism – att sälja sex är fel och därmed basta. Debatten infekteras dessutom av att dess företrädare tar varje försök till nyansering som en acceptans av att prostituerade kvinnor och män utsätts för övergrepp.

Lagar endast byggda på moral och inte resultat riskerar att få fel effekt. Den enda rimliga vägen framåt är därmed att diskutera effekter, och våga vara självkritisk. Uppenbara luckor i lagstiftningen, så som glappet mellan sexköpslagen och utlänningslagen, måste utredas och åtgärdas. I alla fall om det är offrens liv och hälsa som ska värnas.

Jag skriver inte om Danguolė Rasalaitės fruktansvärda öde för att göda eller främja den verksamhet som tog hennes liv. Jag skriver om hennes öde för att jag vill tro att hon hade levt idag, om hon inte hade behövt frukta för att bli hemskickad till Litauen. Om hon inte hade behövt frukta att männen som tvingade in henne i prostitution skulle söka upp henne och skada henne. Om den svenska lagstiftningen faktiskt hade byggt på effekt.

En flicka går på en bro i januarinatten. Hennes liv hade kunnat räddas.

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: