Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Vad krävs för att du ska ge upp makt och privilegier annat än i teorin?”

Krönikor
Publicerad: 2021-02-18 11:10

KRÖNIKA – av Caroline Snellman, ägare och VD för LegalWorks Advisory, aktiv i bland annat Tjejzonen, Ownershift, Metoo-Uppropen och ICC.

I en vårdnadstvist är det föräldrarna som är problemet, inte barnet.

Föräldrarna vill det bästa för sitt barn, men viljan håller ofta inte hela vägen till en lösning med ”barnets bästa” i fokus. Motivation finns. Men motivation i sig är fluff. Ungefär som att vitt och brett orera om hur ”motiverad” en nu är att uppsöka gym, träna och åter träna, ut och springa, för att sedan inte ta sig till gymmet eller ens gå ut på en promenad. Hen som var så ”motiverad”…

För att lösa komplicerade vårdnadstvister, som börjar och slutar med föräldrarna, men drabbar barnet, har en lektor i kognitionsvetenskap vid Göteborgs universitet, skapat en modell han kallar ”rättviseprincipen”. Den är designad utifrån spel- och motivationsteori och belönar generositet och samarbetsvilja. En bristvara i den infekterade situationen, vilket såklart skadar barnet.

Givet att båda föräldrarna uppfattas som lämpliga, och att det inte är någon större skillnad på den livssituation som erbjuds barnet, får var och en svara på frågan hur mycket umgänge föräldern skulle tillåta mellan barnet och den andra föräldern, om de själva fick fullt ansvar (ensam vårdnad etc.) för barnet. Den som skriver högst procentsiffra får ensam vårdnad och boende, samtidigt som vinnaren lovar att dela med sig av umgänge till den andra föräldern motsvarande den vinnande siffran. En slags auktion med bästa bud i barnets intresse. Skriver båda föräldrarna siffran 50 resulterar det i gemensam (dvs. delad) vårdnad.

Metoden existerar än så länge bara i teorin, men den låter genial, givet rätt förutsättningar.
För om ingen vet utgången, sin maktposition, utan privilegier eller ”övertag”, om båda kan hamna med eller utan vårdnad, tycks det bli enklare att höja lägstanivån. Att i realiteten få utgå från föreställningen att hamna i den andres skor synes vettigt för människan att ge upp makt och privilegier frivillig, för en bättre utgång med hänsyn taget till ett perspektiv större än individen.

Är det så jämställdheten ska sluta trampa vatten? Rasismen förgöras? Ska vi ta steget ut från motiverat snack till verklighetens verkstad krävs kanske en modell, alternativt simulator, som försätter människor i ett omstartsläge, förslagsvis varje år. Där du får ”prova på” att spela på en annan svårighetsnivå i vårt samhälle, än den privilegierade du just nu råkar befinna dig i, av slump och tur, snarare än färdighet. Vore inte det rättvist? Om du var båtflykting, eller en annan medmänniska på Medelhavet, hur skulle du själv designa EU och Sveriges migrationspolitik?


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se