av Nooshi Aknooni Ficks, advokat och grundare av Advokatfirman Aknooni Ficks som arbetat som affärsjurist men numera är specialiserad på brottmål och arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn.
Ett nytt år och fler lagändringar är på gång. En av årets största förändringar på det straffrättsliga området är att straffbarhetsåldern sänks till 13 år. Trots den massiva kritiken har regeringen nu gett besked om att deras lösning på den eskalerande våldsutvecklingen är sänkt straffbarhetsålder. Något som för några år sedan hade varit rättspolitiskt otänkbart kommer i sommar att bli vår verklighet. En verklighet som jag och många andra som arbetar inom rättsväsendet fasar inför.
Hur hamnade vi ens här?
Personligen har jag tyckt att det har varit svårt nog att behöva möta en rädd och förvirrad 15-åring i en arrestcell. Det har varit otroligt utmanande att behöva förklara för ett barn att hen inte får ringa sin mamma och försöka göra juridiken lättbegriplig. Jag har vid ett flertal tillfällen behövt pausa förhör och påtala att ungdomen inte förstår vad som sägs.
Tanken på att snart behöva möta en 13-åring, som knappt kommit in i puberteten, i samma miljö är svindlande. I sommar kan jag alltså komma att sitta mittemot en 13-åring i en arrestcell och förklara varför staten har beslutat att göra honom eller henne straffmyndig. Vid en sådan här stor förändring hade jag hoppats att jag kunde säga att beslutet fattades av eftertanke och principfasthet, snarare än av rädsla.
Som advokat är jag väl medveten om statens ansvar att skydda sina medborgare och att lagstiftningen måste kunna förändras när samhället gör det. Vi ser hur våldet kryper ner i åldrarna och hur allt yngre personer begår mycket allvarliga brott. Staten har givetvis en skyldighet att reagera, men frågan vi måste ställa oss är hur vi ska agera.
Straffrätten är inte bara ett verktyg för att visa handlingskraft, utan den är en sammanfattning av våra mest grundläggande värderingar. I svensk rätt och enligt Barnkonventionens krav på barnets bästa har vi haft en tydlig utgångspunkt. Barn ska behandlas annorlunda eftersom de saknar den mognad som krävs för fullt straffrättsligt ansvar. Det är inte en sentimental hållning utan en rättslig och vetenskaplig förankrad princip om barns utveckling, ansvarsförmåga och möjlighet till förändring.
Det som sker när vi nu börjar normalisera tanken på att frihetsberöva 13-åriga barn är att vi inte bara flyttar en åldersgräns som tidigare var otänkbar, utan att vi rubbar en moralisk och rättsstatlig princip. När forskning och expertis väger lättare än kravet på omedelbar handlingskraft signalerar vi att komplexa problem ska mötas med förenklade lösningar. Budskapet blir också att vi har gett upp hoppet om dessa barns framtid.
Argumentet som ofta förs fram är att brottsoffer har rätt till upprättelse och skydd, vilket är en självklarhet. Den här frågan handlar dock inte om att relativisera brott. Brottsoffer har rätt till rättvisa och samhället måste kunna ingripa kraftfullt när barn begår allvarliga handlingar. Men kraft får inte förväxlas med kortsiktighet. Straffrätten är ett trubbigt verktyg om den används för att stilla oro snarare än för att långsiktigt stärka tryggheten. Lagstiftning som utformas under hårt politiskt tryck riskerar att bli mer en symbol än en lösning.
En rättsstat prövas inte när allt är stabilt, utan den sätts på prov i oroliga tider. Den prövas när rädslan är påtaglig och kraven på snabba åtgärder är som högst. När kortsiktiga lösningar inte bara är kostsamma utan även riskerar att skapa ännu större problem i vårt samhälle, får vi en lagstiftning som varken är proportionerlig eller långsiktigt hållbar.
Vi bör fundera på om straffrätten ska utformas av det vi fruktar eller av det som vi vet är rätt. Jag kan inte undgå att fundera på hur långt vi egentligen är beredda att gå och vad nästa steg blir när vi nu ska straffa barn?
