Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Vad är det som skapar dålig stämning, egentligen? – Spoiler alert: Kan vara Du”

Krönikor
Publicerad: 2020-06-11 12:42

KRÖNIKA – av Caroline Snellman, ägare och VD för LegalWorks Advisory, aktiv i bland annat Tjejzonen, Ownershift, Metoo-Uppropen och ICC.

Vi föds lika i teorin, inte i praktiken.

Statistik blir inte till i ett vakuum. Vissa siffror är direkt resultat av marginalisering. Vissa direkt sprungna ur privilegium.

Den som är klok nog att förstå att lika möjligheter kräver olika resurser, gör gott i att komplettera sin kunskap med insikten att det inte finns några ”svaga grupper”. Det finns mer eller mindre starka positioner. Guldstjärna utdelas den som också tillstår att väldigt få ger upp makt och privilegier frivilligt, som begriper den strukturella kontexten och som välkomnar strukturell förändring. Guldmedalj, ja tamejfasiken trumpetfanfar, borde ges den som aktivt arbetar för att allas lika värde också ska återspeglas i det verkliga livet. Det är ändå lag på det, bland annat.

Likväl rangordnar vi varandra. Den stora massan förvisso inte avsiktligen. (Det finns politiskt övertygade rasister med agenda att göra tillvaron sämre för vissa människor. Dessa göra sig icke besvär.)

Jag har uppmärksammat det förut. Livet kan förenklat ses som ett videospel med olika svårighetsnivåer. Vit, heterosexuell, kristen, man? Grattis, du spelar på vårt samhälles nära nog enklaste svårighetsnivå. Megagrattis till din dito kollega eller gode vän från en ”bättre familj”, eller med förmögenhet, som i och med detta har sin utgångspunkt i nivå busenkel. Det går ofta endast att förstå hur det är att spela på en enklare nivå än din egen. Du är ju sällan eller aldrig drabbad av den svårare. Är du lång eller snygg? Lucky you! Även detta puffar upp dig i utgångsläge. Är du lesbisk, bekänner andra gudar än Kungen, har annat än vit hudfärg, en fysisk eller psykisk nedsättning eller variation? Vårt samhälle är diskriminerande i sitt utfall, till din nackdel.

Det är alltså mer än pandemin som på ett genomgripande sätt påverkar vår vardag och våra möjligheter, just nu, just igår och under morgondagen, och det är uppförsbacke för förändring.

Det här är vi många som har hört förut.

Det har inte lett till förändring.

Utdelade guldstjärnor är få och guldmedaljerna färre. Inte mycket trumpetande blire.

Den som nu tänker, förbenat olyckligt och förbannat orättvist, men likväl kan förnimma känslan av att det här med ”black lives matter” kommer blåsa över utan mycket påverkan på sitt eget liv, är del av problemet. Hen har privilegier, men saknar guldstjärna och guldmedalj. Även den som under de senaste veckorna minsann har ”läst på” och tror sig vara påtaglig antirasist, har troligtvis kört i diket, även om ansträngningen, ja ALL form av aktivt agerande, givetvis ska ges rättmätig trudelutt. Bravo, heja, FANFAR! Det är bövelen inte lätt.

Eller?

Antirasism är ingen åsikt. Antirasism handlar om mänskliga rättigheter, demokrati och jämlikhet. Det blir en aldrig ”klar med”, alias ”färdigläst”. Istället tycker jag mig bli varse antirasismen som något vi måste ”erövra för varje generation”, som det så behagligt Sisyfos-aktigt formuleras när det kommer till demokrati och rättigheter.

För det är skillnad på att gå runt och mötas av små leenden istället för skeptiska blickar. Detta har min familj erfarit på nära håll, nu när det puttas barnvagn i kombination med svart skägg, jämfört med ensampromenad av en ung man med svart skägg i ett område där svart skägg är en raritet (en upplevelse jag förstår rent logiskt men inte kan ta in på djupet). Du kanske tycker det låter futtigt. Låt protokollet visa, att det i viss kontext, är på liv och död.

Dessutom. För den som inte har möjlighet till sitt rätta habitat, utan måste sondera terrängen och anpassa sig till en norm olik en själv (inklusive all bullshit, brist på tolerans, maktfullkomlighet, den felaktiga föreställningen om dominans, risk att bli dödad hemma osv.), finns även en alternativkostnad i form av att gå miste om sin fulla potential. Inte sällan görs dränerande insatser att utbilda sin omgivning, både privat och i arbetslivet. Tid och kraft för en någorlunda dräglig eller fredad vardag, som kunde ha spenderats överlägset mycket bättre. Kanske till och med få njuta lite av festen. Jag tillhör skaran som ständigt med nödvändighet utbildas i frågor rörande rasism. I frågor rörande sexism är det min tur att vara pedagogen.

Med avstamp i detta, var inte en toalettstol. Du är inte fastklistrad. Rör på sig. Rasism likt sexism är komplext, men ingen världsordning vi kan tillåta stanna vid något vi är ”missnöjda” att ingå i, rädda att ta i. Som om lite rangordning vore okej även om saken inte är bra. Bara för att vissa har vant sig vid sin enklare svårighetsnivå. Eller det bara inte skaver tillräckligt mycket. Är det läskigt? Våldsmonopolet drabbar inte dem med svagare incitament att ändra systemet. Det.är.läskigt.

Med sin ”Vi vantrivs i kulturen” (eller ”Civilisationen och dess missnöjen” efter den engelska titeln ”Civilization and its discontents”) gav Freud självaste civilisationen skulden för människors oförmåga att bli lyckliga. Han förordade, istället för hyfs, bejakande av primitiva lustar, påfallande ofta sexuella. Med risk för att ta verket ur sin kontext (boken betraktas som ”en av Freuds viktigaste och mest lästa verk och är en av de mest inflytelserika böckerna inom modern psykologi”); vilken sopa!

Jag påstår (utan att ange belägg eller be om ursäkt till någon) att det är precis tvärtom. Civilisationen som vår frälsning. Att vi blir lyckligare av medmänsklighet och att slippa hierarkiska konstruktioner. Att det i vår umgängeskultur inte finns någon ”slutstation” av enträget livslångt arbete och lärande mot en acceptabel nivå av anständighet. Av medmänsklighet. Camus frågar sig om man kan tänka sig Sisyfos lycklig, rent av måste tänka sig Sisyfos lycklig. Javisst finns det lycka i att orka sträva på! Guldmedalj ges med andra ord inte till ”the quick fixers”. Den är mer likt Sveriges mest utdelade belöningsmedalj ”För nit och redlighet i rikets tjänst”. Ett tack till dem som arbetat i statlig tjänst. I minst 30 år.

Om du kan hejda dig från att vinka från tronen, om du kan slippa utse den som sticker ut till minoritetsambassadör för allt som är olikt normen, om du förstår att det inte är tillsägningen som skapar dålig stämning, om du kan erkänna att du bidrar till problemet, förstå att strukturell rasism inte förutsätter att vi som bidrar är övertygade rasister, om du rör dig i riktningen jämlikhet, outtröttligt jobbar på, mja, då kanske du inte är en toalettstol. Utom möjligen på en punkt. Du tillser att den här skiten inte stannar med oss.

Alla har ett samvete.

Bara du måste leva med Ditt.

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: