”Uppmaning till Sveriges folkvalda: Kvinnors liv är inte ert politiska slagträ”

KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, biträdande jurist på Vernia advokatbyrå, ledarskribent samt ambassadör för organisationen GAPF – glöm aldrig Pela och Fadime

Mäns våld mot kvinnor är vad som med rätta kan kallas världens idag värsta pandemi. Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att en tredjedel av världens kvinnor någon gång under sitt liv upplever våld och/eller sexuellt våld. I majoriteten av fallen utsätts kvinnorna av män som de har eller tidigare haft en relation med. I nära hälften av fallen där kvinnor utsätts för dödligt våld har de tidigare anmält sin förövare till polis eller myndighet. Det innebär att det i nära av hälften av fallen fanns en konkret möjlighet till att rädda kvinnans liv – en möjlighet som inte togs.

Trots sin feministiska profilering, såväl inrikes som utrikes, är Sveriges kvinnor knappast fredade från våldet. På mindre än tre veckor har fem kvinnor mördats i Sverige: Höör den 30 mars, Huddinge den andra april, Linköping den 15 april, Älta den 16 april och Alvesta den 17. Fem kvinnor med livet framför sig, med drömmar, ambitioner, nära och kära. Kvinnor som inte hade behövt dö om rätt hjälp hade funnits i rätt tid. Om inte männen i fråga hade tagit sig rätten att släcka deras liv.

Den senaste månadens fruktansvärda tragedi har återigen väckt liv i den svenska debatten om kvinnors säkerhet. På debattsidorna haglar artiklarna från de folkvalda, och ansvaret för haveriet läggs i vanlig ordning på motståndarsidan. ”Skyddar ni kvinnor eller pratar ni bara, S?” frågar sig Moderaterna, ”MP röstar nej till skärpta straff för kvinnoplågare – gång på gång” skriver Moderatkvinnorna, ”M hindrar utsatta kvinnor att flytta” skanderar Socialdemokraterna. Ingen vill vara sist på bollen. Ingen vill missa möjligheten att eventuellt plocka sig en billig politisk poäng på kvinnornas bekostnad.

Att göra politiskt slagträ av kvinnors olycka och mäns våld är skamlöst, och inger inte det minsta förtroende för någon part. Mäns våld mot kvinnor är ingen nyhet. Det är inget som uppkommit efter ett visst regeringsskifte. Såväl sittande regering som opposition har haft den politiska makten under betydande tid, och båda sidor har misslyckats att göra tillräckligt för att garantera kvinnors mest basala mänskliga rätt till sitt liv och frihet. Förlorande ur debatten går som vanligt kvinnorna.

Någon brist på kunskap eller pålitliga remissinstanser finns det inte. Trots detta retirerar politikerna i regel till den kortsiktiga lösningen om hårdare straff, men då är skadan också redan skedd. För att krossa våldet behöver man också krossa våldskedjan, från dess första uttryck i sexism och diskriminering på skola och arbetsplats, till utbildning av myndighetspersonal, till rätt resurser till polis och rättsväsende.

Att stärka skyddet för redan utsatta kvinnor är vitalt, där en knapp tredjedel av de kvinnor som idag söker kontaktförbud beviljas detta, många får sina skyddade identiteter röjda på grund av myndigheters (icke sanktionerade) slarv och dessutom avkrävs samarbete med sin förövare i vårdnadstvister i rädsla för att förlora sina barn. Kvinnor måste även åter som huvudregel få ta med sig sitt målsägandebiträde från tingsrätt till hovrätt, oaktat om det rör sig om misshandel eller sexualbrott.

Detta är min och många kvinnor med mig uppmaning till Sveriges folkvalda: Kvinnors liv är inte ert politiska slagträ. Inga fler kvinnor får tillåtas dö för att ni hellre vill kapitalisera på ideologiska skillnader än gemensamma lösningar. Det är nog nu.