”Tunt resonemang vid nekande av anhörigersättning till kriminella”

KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, tingsnotarie, ledarskribent samt ambassadör för organisationen GAPF – glöm aldrig Pela och Fadime.

Augusti 2019 mördades 18 år gamla Ndella Jack i sitt hem i Råcksta när maskerade män sköt med automatvapen genom lägenhetens väggar och fönster. Nitton kulor träffade henne, och hon avled omedelbart.

Bara tolv dagar tidigare hade Ndella gift sig med en tungt kriminell man, som enligt åklagaren också var den egentliga måltavlan för skjutningen. Enligt åklagaren är mannen och de åtalade tidigare vänner, och motivet till mordet en konflikt som uppstod när mannen ska ha förolämpat de åtalade under bröllopet genom att beskylla dem för en stöld. Han ska också ha uttryckt dödshot mot dem samma kväll Ndella mördades.

De åtalade fälldes och dömdes av hovrätten att solidariskt utbetala 60 000 kronor till mannen i anhörigersättning. Då de dömda männen inte kunde betala beloppet vände sig mannen till Brottsoffermyndigheten. Hans begäran har nu prövats av Nämnden för brottsofferersättning som beslutat att hans ersättning ska jämkas till noll.

Beslutet har sin rättsliga grund i 12 § Brottsskadelagen, vilken innebär att ersättning kan jämkas om den skadelidande uppträtt på sådant sätt som ökat skaderisken. Även mannens kränkningsersättning för mordförsöket i Råcksta, samt ett senare mordförsök riktat mot honom två veckor därefter i Nacka, jämkades tidigare av Brottsoffermyndigheten med samma lagstöd.

Att ersättning kan jämkas eller helt falla bort vid medvållande till person och- förmögenhetsskada är en vedertagen princip i svensk rätt. Något som kanske är mindre välkänt är att brottsskadeersättning kan sättas ner i än större utsträckning enligt brottskadelagen än enligt skadeståndslagen. I förarbetena till brottskadelagen anges det nämligen att brottsskadeersättningen skall ses i ett kriminalpolitiskt sammanhang, där ersättning kan falla bort helt om den skadelidande medvållat till sin skada.

Det finns dock några aspekter av resonemanget som skaver, både när det gäller nämndens bedömning av det enskilda fallet samt principen i sig. Nämndens, sparsamt redovisade, resonemang verkar inte stämma överens med åklagarens faktiska beskrivning av motiv och händelseförlopp. Mannen hade suttit fängslad för såväl dråp som rån, men den kriminalitet han var dömd för hade tillsynes inget med det faktiska mordet på hustrun att göra. Han och hustruns mördare var tidigare vänner, och deltog till och med på hans bröllop tolv dagar tidigare.

Diskrepansen mellan det motiv utefter vilken gärningsmännen blev dömda och nämndens kausalitetsbedömning är stor och kastar vidare ljus på den principiella frågan: vart går gränsen för medvållande? Den frågan väcker i sin tur flera följdfrågor, till exempel vid vilken typ av kriminalitet lagstiftaren menar att man som kriminell bidrar till sin egen skada. Räcker det att man blir skjuten för att man sålt narkotika vid ”fel” plats för att ersättning ska utebli, eller behöver ens kriminalitet stå i proportion till det brott man blivit utsatt för?

Förvisso, hade mannen i fråga haft ett hederligt leverne och aldrig satt sin fot i kriminaliteten hade Ndella sannolikt levt idag. I ett rättssamhälle bör dock den slutledningen vara allt för godtycklig för att kunna accepteras. Inte minst när det innebär att ersättning till brottsoffret helt faller bort, till och med när det brottsoffret är en kriminell. Förhållningssättet undviker också en annars nödvändig analys av konsekvenserna för såväl den enskilde som för samhället av att kriminella anhöriga och familjer nekas ersättning.

Ett mer gediget resonemang och en faktisk utredning i det enskilda fallet om den skadelidandes egentliga medvållande till sin skada bör kunna erfordras av såväl Brottsoffermyndigheten som Nämnden för brottsskadeersättning. Inte minst behövs det en diskussion samt vägledning från lagstiftaren om vart gränsen för medvållande i frågan om brottsskadeersättning går. Den strama tillämpningen av lagstiftningen som Nämnden för brottsskadeersättning och Brottsoffermyndigheten satt med denna generella motivering bör ifrågasättas av den som anser att ett rättvist samhälle inte gör ens sina kriminella rättslösa.