av advokat Amanda Mikaelsdotter, Hope Advokater.
Egentligen är jag inte alls intresserad. Av politik absolut, men inte av Donald Trump. Ändå valde jag i måndags att titta på presidentinstallationen. Eller, om jag ska vara ärlig så tittade jag inte. För att hålla mitt Trump-förakt under kontroll begränsade jag det till att lyssna på ceremonin medan jag körde bil.
Installationen är ett tydligt exempel på den amerikanska konstitutionella paradoxen: en demokratisk stat som bygger på principen om en åtskillnad mellan kyrka och stat, men som får demokratins fundament – den politiska maktens fredliga övergång – att påminna mer om ett väckelsemöte än ett officiellt maktskifte.
Utöver den sedvanliga eden (som intressant nog avslutas med orden ”so help me God” trots att det inte är inskrivet i konstitutionen) innehöll i stort sett alla ceremonins delar ett rop på guds hjälp och gränsen mellan sekulär politik och religiös symbolik suddades ut ju längre tillställningen pågick.
Någonstans mellan “Gud välsigne dig” och “Gud välsigne Amerika” började jag ifrågasätta om inte jag också borde be. När världen påminner om en katastroffilm känns det nära till hands att fundera på om det kanske ändå finns en högre makt som kan fixa det här. Helst snabbt. När nyhetsflödet framstår som en livebevakning av undergången känns det lockande att försöka förstå den religiösa poängen. Det verkar enkelt. Att lägga de stora frågorna, och svaren, i Guds händer. Betydligt lättare än att försöka förstå geopolitik, klimatrapporter och den globala ekonomin.
Jag, och gissningsvis många med mig, befinner oss i en ständig kamp för att försöka ta något form av ansvar. Läsa på, bilda sig en åsikt, delta i den demokratiska processen. Även om det inte nödvändigtvis är en motsättning mellan att delta i den demokratiska processen och att hänföra sig till gud, framstår lösningarna som mer lättillgängliga för de sistnämnda. Det är inte utan att jag ibland önskar att jag hade närmre till svaret ”det är Guds plan” på frågan varför världen rasar. Eller att förslaget ”be en bön” hade känts mer bekvämt än att ta del av FN:s senaste rapporter om hur världen i flera avseenden rör sig åt fel håll.
För den kritiska kan det möjligen verka paradoxalt att vara icke-troende till vardags, men religiös i kris. Men ska vi vara ärliga borde Gud vara van. Människan har använt honom som krishanterare i alla tider. Kanske är det bara att erkänna att jag är en av alla icke-troende som gärna vill tro, men bara på måndagar när världen känns lite extra kaotisk. Det framstår inte som särskilt nobelt, men mänskligt, antar jag. Jag hoppas att Gud är okej med det.
För om vi ska tro de högljutt predikande under presidentinstallationen så är det inte bara den amerikanska presidentens öde, eller det amerikanska folkets, som vilar i Guds händer. Det verkar vara hela världens. Det må kännas osäkert. Men om valet står mellan Trump och Gud, då väljer jag Gud.
