KRÖNIKA- av Louise Brown, antikorruptionsexpert på Advisense
Vi har alla varit med om det minst en gång. Frågan som banken ställer, om du är en ”PEP”. Som i många mer skrivbordsinriktade exerciser vars syfte man inte riktigt fattar, lutar det åt att man bara kryssar i ”nej”. Motsatsen, ett ”ja” skulle ju kunna öppna vilken oändlighetslek som helst innan kontot, eller banktjänsten kan beviljas.
Förkortningen står för personer i politiskt utsatt ställning, översatt från engelskans ”Politically Exposed Person”. En politiskt exponerad person, är precis vad det låter som. En person som antas vara exponerad för korruptionsrisk på grund av sin politiska ställning. Har du tagit emot en muta behöver du ju tvätta mutpengarna genom det finansiella systemet. Voilá, den mest uppenbara kopplingen mellan korruption och penningtvätt. Viktor Yanukovych lär ha tillskansat sig 1,5 miljarder dollar i tillgångar från Ukraina innan han flydde landet i samband med Maidan-revolutionen. 2022 skakades EU-parliamentet av ”Qatar-gate” där flera parliamentsledamöter hade emot mutor från Qatar, Marocko och Mauritanien. Gemensamt för dessa är de enorma mutbetalningarna, materialiserade risker i form av påverkan av främmande makt vilket på lång sikt handlar om säkerhet och demokrati. Gemensamt är också att de har god hjälp av bankirer, advokater, revisorer, konsulter och affärsvänner som organiserar olika kriminella intäktsströmmar. Det vill säga så kallade möjliggörare som vi numera kallar dem i Sverige.
Men det är inte det som är mest intressant. Det är “PEP”-arna, och vilka de är i Sverige. Det finns tre anledningar till det. Till att börja med så håller den organiserade brottsligheten att flytta positionerna. Vi har så att säga blivit vana vid att det handlar om skjutningar mellan knarkhandlande gäng och sprängningar riktade mot gängmedlemmar och deras närstående. Förflyttningen sker nu i riktning utpressning mot affärsinnehavare och rika personer. Rena maffiaverksamheter som driver in beskyddarpengar. Klassisk maffiaverksamhet riktar också in sig på politiker, domare och högre tjänstemän i samhällskritiska myndigheter. Eller varför inte poliser eller kriminalvårdare. Där har vi sedan något år tillbaka exempel på manliga honungsfällor, i form av intagna eller brottsmisstänkta inleder romantiska relationer med kvinnliga anställda för att förvränga och förstöra pågående utredningar, fortsätta begå brott inifrån fängelset med mera.
Hittills i den publika debatten i Sverige är fokus att förstå den organiserade brottsligheten, hur många personer det omfattar, hur den växer, hur nätverksstrukturerna ser ut. Men, vi behöver också förstå vilka måltavlorna i vårt samhälle är som potentiellt står på tur och varför.
Detta perspektiv sätter fingret på den andra anledningen varför det är dags att prata “PEPs”. Vem som är att klassa som en sådan, skiljer sig nämligen mellan olika länder. En PEP enligt vår svenska definition är statschefen, riksdagsledamöter, statsministern och övriga ministrar i regeringskansliet, styrelseledamöter i våra politiska partier, domare i högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen, riksrevisorer, höga officerare, VD och styrelseledamöter i statliga bolag, ambassadörer, personer i ledningen i en internationell organisation.
En gedigen lista, men det finns en grupp som lyser med sin frånvaro. Beslutsfattare på kommunal och regional nivå. Offentlig sektor i Sverige gör upphandlingar om ca 900 miljarder kronor per år. Den absoluta merparten står kommuner och regioner för. I andra länder har riksdagsledamöter direkt tillgång till budget och kan därför påverka beslut om exempelvis stora infrastrukturprojekt. Därför är de intressanta måltavlor för påverkan, alltså politiskt utsatta personer. Men i en svensk kontext, är det snarare kommunala och regionala beslutsfattare som är intressanta. Slussenbygget är ett exempel. Kommunfullmäktige beslutar om stadens del av finansieringen för ombyggnaden av Slussen, och där landar notan enligt uppgifter 2023 på över 20 miljarder kronor, uppräknat från 12 miljarder som var budet initialt. Förvisso finansieras just detta historiska projekt till 50 procent av staten men resten är kommun och region. Vi behöver alltså ta oss en funderare på om det inte vore rimligt att se över klassificeringen av politiskt utsatta personer för att bättre motverka risken för påverkan.
Detta leder oss också till den tredje anledningen. Syftet med otillbörlig påverkan. Typiskt sett förknippar vi mutor och korruption med ekonomisk vinning i samband med exempelvis offentlig upphandling. Vi behöver lyfta blicken och se den större geopolitiska helheten som innebär att främmande makt också har intresse av att påverka, genom infiltration, otillbörlig påverkan eller utpressning.
Organiserad brottslighet och politiskt utsatta personer går hand i hand, understryker Daniel P. Eriksson fram tills nyligen VD för den globala antikorruptionsorganisationen Transparency International, och pekar på att korruption i allt större usträckning nu håller på att bli en säkerhetsfråga. Utvecklingen kräver ett annat tankesätt och en annan hantering än när mutans mål är ekonomisk vinning. De klassiska korruptionsuppläggen med bjudresor och prostitution står fortfarande högt på agendan, men med en ny nivå där främmande makt är involverad på ett högst strategiskt plan. Därför är PEPs enligt Daniel P. Eriksson garanterat på uppsving.
Vi har länge pratat om den svenska naiviteten och det gör vi fortfarande. I vårt sätt att resonera kring korruption finns en inneboende latent ovilja, och det är just denna bristande förmåga som leder till öppenhet för främmande makt. Paralleller kan dras till penningtvättsskandalerna för några år sedan. Låg tröskel för att komma in i kombination med upptäcktsrisk lockar kriminella. Nordiska banker var en tacksam måltavla. Detsamma gäller när främmande makt vill påverka genom korruption. Hur är medvetenheten om riskerna för infiltration och otillbörlig påverkan i Sverige egentligen?
Till denna ekvation kan vi lägga till ytterligare ett faktor. Snabba betalningar. För att påskynda utvecklingen av omedelbara betalningar i euro antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/886 (Instant Payments Regulation (IPR)). Den innebär att banker i EU från och med januari nu i år ska kunna ta emot omedelbara betalningar, och senast i oktober 2025 kunna skicka omedelbara betalningar.
Omfattningen av instant payments-marknaden uppskattas till ungefär 1 biljoner euro per år, siffrorna varierar lite men helt klart är alla överens om att den kommer att växa kraftigt. Regeln är överföringar på 10 sekunder, dygnet runt. Och inom det ögonblicket ska banken kunna verifiera betalningsmottagare, massbetalningar, likviditets- och santionsriskhantering. Den likaså direkta utmaningen är att genomföra penningtvättskontroller med rätt verktyg för att blockera penningtvätt genom omedelbara betalningar. Och vad blir konsekvensen när man blandar in PEPs? Eller de måltavlor som vi i Sverige inte ens officiellt klassar som PEPs?
2018 debatterade jag om “korruption 2.0.” i samband med att långt över hundra kommuner blivit måltavla för mutförsök av en enda leverantör av diverse konsumtionsvaror (vägsalt, engångshandskar). Mutförsöken var förvånansvärt framgångsrika och det är nog det närmaste ett praktiskt lackmustest som är känt i den publika domänen. Det är dags att prata om “korruption 3.0.” och det med avstamp i en bättre klassificering av PEPs i Sverige.
