”Narkotikapolitiken får inte styras av Morgan Johanssons killgissningar”

KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, biträdande jurist på Vernia advokatbyrå, ledarskribent samt ambassadör för organisationen GAPF – glöm aldrig Pela och Fadime

Andelen människor som dör av narkotikamissbruk i Sverige är den högsta i Europa. Det slår en färsk rapport från EU:s narkotikabyrå (EMCDDA) fast. Varje vecka dör i genomsnitt tio svenskar av överdos, vilket är nästan fyra gånger högre än det europeiska genomsnittet. Det är en alarmerande, chockerande och helt oacceptabel siffra för en välfärdsstat.

Den centrala frågan i narkotikadebatten är huruvida missbrukaren skall ses som en brottsling eller som sjuk. Psykiatrikern Nils Bejerot, den person som utan tvekan har haft det största inflytandet över svensk narkotikapolitik, sa under 1970-talet att ”Missbruk är en epidemi och smittspridarna, knarkarna, måste därför isoleras, straffas och tvångsbehandlas”. Sedan den strikta svenska narkotikalagstiftningen (starkt pådriven av Bejerot) etablerades på 1980-talet med införandet av kriminalisering av enskilda missbrukare har den i princip stått orörlig, allt medans missbrukarna bara blivit fler.

Sedan dess har forskare och internationella hälsoorganisationen världen över gång på gång motbevisat Bejerots killgissningar genom empiri och forskning. Den extremt restriktiva och hårda svenska narkotikapolitiken har idag avfärdats av bland andra FN, UNAIDS och Världshälsoorganisationen som såväl inhuman som ineffektiv. Samtliga tre organisationer förespråkar även avkriminalisering av narkotika för eget bruk, så som skett i exempelvis Portugal med bevisade effekter på narkotikadödligheten. Vård istället för straff, injektionsrum med tillgång till sjukvårdspersonal, Naloxon samt sprutbytesprogram som förhindrar spridandet av sjukdomar är några av de byggstenar som gjort Portugal framgångsrikt i sin nollvision mot narkotikadödligheten.

Portugals exempel tas idag efter av allt fler stater. Det räcker att titta över till vårt grannland Norge. Regeringspartiet Høyre har i år lagt fram förslag om avkriminalisering av narkotika för eget bruk, och om förslaget inte går igenom stortinget kommer partiet driva frågan i höstens val. Att ett regeringsparti i Skandinavien gör detta till en valfråga bör om något vittna om att förändring nalkas. Med en socialdemokratisk regering kommer den förändringen dock dröja i Sverige, allt medans sjuka människor fortsätter att dö.

”Om 10 år är Sverige knarkfritt” sa den då nyligen tillträdda hälsoministern Morgan Johansson år 2002. 19 år senare kan nollvisionen inte utvärderas till annat än ett fiasko. Saken blir bara än mer absurd när Socialdemokraterna med Morgan Johansson och Lena Hallengren i spetsen vägrar att ens utreda en avkriminalisering, något som Folkhälsomyndigheten rekommenderade så sent som i fjol.

I Agenda (9/5) uppgav Johansson att han ”Tror att en avkriminalisering är fel väg att gå då det inte är straffen som avskräcker missbrukare från att söka hjälp, utan bristen på tillgänglig vård”. Han menar vidare att han ”Tror att den hårda lagstiftningen är bidragande till att Sveriges unga har lägre cannabisbruk än EU:s genomsnitt” (att unga svenskar ligger på tio-topp listan när det gäller bruk av kokain, amfetamin eller ecstasy undvek ministern dock att nämna). Programledaren Anna Hedemo ställde föredömligt frågan ”Morgan Johansson, du säger här att du tror dessa saker. Vore det inte bra att veta, vilket är vad en utvärdering skulle ge vid handen?”. Johansson svarade med att stamma fram ännu ett ”jag tror att” innan han avslutade med ”Jag menar nog att det är tillgången till vård det handlar om, och låt oss nu satsa på det”.

Att låta svensk narkotikapolitik styras av Morgan Johanssons killgissningar är bara en förlängning av 1980-talet och Nils Bejerots arv, som svart på vitt har lett till den högsta narkotikadödligheten i EU. Det är en fortsättning på en föråldrad och dödlig stigmatisering av missbrukare, och den felaktiga uppfattningen att enskildas narkotikamissbruk ska vara en sak för rättsväsendet och inte sjukvården. Utöver att rädda liv skulle en avkriminalisering av enskilt bruk frigöra enorma resurser från rättsväsendet, där polis och domstol kan lägga sin begränsade tid på att lagföra de kriminella närverk som sprider narkotika i samhället. Detta istället för att jaga ner Hannes 24 med en femma grönt på fickan eller halvt avlidna Kent 57 som just skjutit heroin på Bältespännarparkens offentliga toalett.

Johansson, Hallengren och inte minst statsministern har under det senaste året bedyrat hur politiska beslut som rör folkhälsan måste tas i samråd med medicinska experter samt ha sin grund i forskning. Folkhälsomyndighetens rekommendationer har näst intill används som sköld mot allehanda kritik mot regeringens Coronastrategi. Att samma Folkhälsomyndighet avfärdas med en socialdemokratisk ministers troende och tyckande när saken istället handlar om narkotika är skamligt.

Forskningen ligger på bordet och rekommenderar att Sveriges narkotikapolitik i allmänhet och avkriminalisering i synnerhet utreds. Att Johansson och Hallengren inte vill genomföra den pekar endast mot att de vet exakt vad den skulle komma fram till – och de vill inte att du ska få reda på slutsatsen.