av Nooshi Aknooni Ficks, advokat och grundare av Advokatfirman Aknooni Ficks som arbetat som affärsjurist men numera är specialiserad på brottmål och arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn.
Det är knappt ett år kvar till valet. Nyligen nåddes vi av beskedet att Centerpartiets partiledare, Anna-Karin Hatt, avgår då hon utsatts för hot och hat. Det faktum att Anna-Karin Hatt tvingats fatta ett sådant här svårt beslut är ingenting annat än ett nederlag för den svenska demokratin. Att folkvalda politiker inte vågar utföra sina arbeten på grund av hot och hat i en demokrati är helt oacceptabelt och tyvärr är det inte första gången detta händer. När människor som vill bidra till att göra samhället till det bättre istället väljer att sluta eller inte vågar engagera sig eftersom priset är för högt, då är något förstört. Det handlar inte längre bara om sakfrågor, utan det handlar om säkerhet.
Den hårda och råa tonen som vi ser i debatten idag är faktiskt ett demokratiproblem. Dagarna innan Anna-Karin Hatts avgång fick vi bevittna en partiledardebatt som var allt annat än ett moget samtal mellan våra politiska ledare. I ett land som Sverige som har många svåra frågor som behöver lösas, behöver vi mogna ledare som väljer att lämna sandlådan och slutar kasta paj på varandra. Vi behöver ett debattklimat där våra folkvalda politiska ledare slutar håna, förlöjliga och tala i mun på varandra. För om de inte är bra förebilder, hur kan vi förvänta oss att personer som röstar på dessa partier agerar på ett bättre sätt? Vi behöver politiska ledare som vågar fatta svåra beslut, säga ifrån och som vågar samarbeta över parti- och blockgränserna.
I en demokrati behöver vi inte tycka lika, men vi behöver ha en respektfull och professionell ton mot varandra. För när politiskt engagerade personer tystnar pga rädsla, då växer ett tomrum. Tyvärr är det tomrummet en perfekt plats där cynismen, extremismen och den enkla vreden frodas. När människor skräms bort från det offentliga samtalet och väljer tystnaden, så blir det istället de högljudda och hänsynslösa som tar plats.
Som advokat ser jag också hur rättssäkerheten sätts ur spel i den politiska hetluften. Vi har exempelvis sett lagförslag där straffbarhetsåldern ska sänkas till 13 år, trots att flertalet tunga remissinstanser och yrkesverksamma starkt avrått från detta. Det är väldigt bekymrande när brottmålsadvokater och numera även åklagare säger ifrån och uppger att vi inte mäktar med arbetet, om det innebär att 13-åriga barn ska låsas in. Detta trots att vårt system inte är anpassat för att ha barn inlåsta på häkten. Och jag undrar hur våra politiska ledare som faktiskt instämmer i kritiken från remissinstanserna och oss yrkesverksamma väljer att bemöta detta? Vågar de säga ifrån och höja sina röster eller finns det de som väljer att vara tysta pga rädsla?
Förtroendet för hela systemet urholkas när lag och principer börjar användas som verktyg för att vinna nästa debatt i stället för att värna om rättssäkerheten. För trots att politikerna nästan tävlar om vem som är mest handlingskraftig så är det kanske det mest ansvarsfulla att stå emot ropen på snabba lösningar och istället försvara det rättssäkra alternativet.
I jakten på politiska poäng riskerar vi att förlora det som är poängen med en demokrati, nämligen att bygga ett samhälle där makten utövas med respekt för både människor och lag. Det är lätt att säga att “hatet inte får vinna”. Men för att det verkligen inte ska göra det, krävs mer än bara ord. Det krävs att vi alla står upp för samtalet, för respekten och för skillnaden mellan meningsmotståndare.
Demokratin är ingenting vi ska ta för givet. Den lever i oss, i hur vi talar till varandra och i hur vi bemöter dem som valt att ta ansvar. När politiska ledare tystnar av rädsla, då måste vi höja våra röster. Inte i ilska, utan i försvar för rätten att vara oense, utan att vara rädd. För när demokratin tystnar bör vi alla bli väldigt oroliga över vart vårt samhälle är på väg.
