KRÖNIKA – av Karin Åhman, professor i statsrätt vid Stockholms universitet
All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Så lyder inledningen i portalparagrafen till vår främsta grundlag, regeringsformen. Den ger uttryck för demokratin som främsta princip för statsskicket. Demokratin (folkstyrelsen) bygger på – anges det i följande mening – fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. Den offentliga makten som ges utövas under lagarna, anges det slutligen i samma portalparagraf: Sverige är en rättsstat och makten måste ha stöd i lagarna. Detta är inte bara ord på papperet utan – som jag kommer till längre ned – principer för hur vårt samhälle organiseras och hur den offentliga makten kan legitimeras.
Skrivningarna ovan är särskilt centrala idag för att förstå och resonera kring innebörden av de händelser som utreds i samband med att valet 2026 förrättades. Misstankar om oegentligheter förekommer under årets val på flera ställen i landet; att människor inte kunnat rösta fritt utan har varit utsatta för otillbörlig påverkan i hur de ska rösta, fått ersättning för att rösta och att för-ikryssade valsedlar förekommit, är uppgifter som nu granskas.
Det är förstås inte otillåtet att tala för sin sak och sitt parti – det är ju hela essensen i en valrörelse och i en demokrati. Tvärtom både åsiktsfriheten och yttrandefriheten avser att tillvarata dessa värden. Det är inte heller otillåtet att uppmana människor att rösta eller att bistå med transport till en vallokal. Likaså – vilket är onödigt att säga men sägs ändå – medborgarskapet ger lika rösträtt oavsett om det är nyligen beviljat eller erhållet från födseln. Slutligen att rösta med plånboken, sin kultur eller religion ingår också i det fria valet i en demokrati. Så långe som valet görs på (individuell) fri grund.
Men om det förekommer misstankar om otillbörlig påverkan som medför att röstningen inte är fri utan betingad av ersättningar, beroendeställning, hot eller annat påverkansmedel. Eller att röstsedlar är preparerade för att ”effektivisera” röstning i en viss riktning kommer saken i annat ljus. Enbart misstankar kan vara problematiska.
På vilket sätt är då den initialt citerade regleringen betydelsefull och hur ska vi förstå och resonera kring de händelser som nu utreds – vilka förstås bör utredas till fullo. I första hand rör det sig om att offentlig makt måste kunna legitimeras. Om inte riksdagens ställning – som beror på att val äger rum vart fjärde år – uppfattas som legitim riskerar hela det demokratiska och rättsstatliga bygget att falla sönder. Det vilar nämligen på en skör tråd och är beroende av hur vi agerar här och nu och vad vi ger det för innehåll i praktiken. Regeringen får sin makt genom att den tolereras av riksdagen (genom den negativa parlamentarismen).
På denna grund styr sedan regeringen riket, vilket också anges i kapitlet om statsskickets grunder. På denna grund styr också regeringen över de statliga förvaltningsmyndigheterna utom i de situationer en myndighet fattar ett beslut i det enskilda fallet. Myndigheterna är de organ som kommer närmast medborgarna liksom företagen genom det beslut som fattas dagligen i en rad olika ärenden. Brister länken i något avseende – den som ska gälla för relationen mellan riksdag, regering och myndigheter blir legitimiteten förstås lidande. Vi pratar om en tillitsbaserad demokrati; ord som spelar roll och som förutsätts för en stabil demokrati och rättsstat. Redan det faktum att det föreligger misstankar är som sagt redan problematiskt.
Politiskt skapar dessa misstankar stor oreda eftersom de måste utredas under – och kan påverka – den pågående regeringsbildningen. Redan på måndag den 28 september ska den nytillträdda riksdagen samlas för första gången och därtill utse talman. Risken är att vi kommer att se en regeringsbildning som kommer att ta tid – igen – och att i sista hand vi får erfara ett extra val. Detta i en osäker omvärld och i ett säkerhetspolitiskt besvärligt läge både internt och externt där behovet av politisk stabilitet är centralt.
