av Nooshi Aknooni Ficks, advokat och grundare av Advokatfirman Aknooni Ficks som arbetat som affärsjurist men numera är specialiserad på brottmål och arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn.
Ännu ett arbetsår lider mot sitt slut och det är dags för årets sista krönika. När jag stänger kalendern för året som gått så gör jag det med en känsla av trötthet, men framförallt en känsla av stolthet. Men även en stillsam övertygelse om varför jag och så många av oss fortsätter att göra det här arbetet, även de dagar när det känns tungt.
För vissa mål lämnar man i rättssalen medan andra följer med oss hem. De dyker upp i minnet när året lider mot sitt slut eller när man är ledig, ofta utan förvarning. Det är i de stunderna som jag påminns om att advokatyrket aldrig bara är ett yrke. Det är ett ansvar. Ett ansvar som vi bär på var och en för sig, men också tillsammans. Ansvaret slutar inte bara vid uppdragen. Det följer med oss på sociala tillställningar eller i småsnacket i fikarummet. Där vi advokater ibland känner ett ansvar av att stå upp för vårt yrkesval, många gånger behöva förklara varför hårdare straff inte är lösningen eller varför vissa lagar ser ut som de gör.
Det gångna året har varit ett år där rättsstatens principer diskuterats flitigt, ibland högljutt och många gånger väldigt förenklat. Effektivitet och viljan att visa handlingskraft har ställts mot rättssäkerhet. Eftertanke har ersatts av tempo där målet tycks vara att genomföra så många förändringar som möjligt, på så kort tid som möjligt.
Jag möter dagligen advokatkollegor som med integritet, mod och omsorg tar sig an uppdrag som många andra varken skulle vilja eller orka bära. Advokater som står kvar när trycket är som störst och som outtröttligt försvarar rättigheter, även när det är obekvämt. För vi advokater vet att vår roll inte handlar om popularitet, utan om principer. Vi advokater beskrivs ofta som ett hinder på vägen, snarare än som den garant som vi faktiskt är.
Men det som glädjer mig är att vi inte längre står ensamma i vår kamp när rättssäkerheten äventyras i alla dessa snabba lagändringar. För under det gångna året har vi både sett ett stort antal åklagare som gått ut i ett upprop och Kriminalvården som tydligt sagt ifrån beträffande förslaget om att sänka straffbarhetsåldern.
Det ger mig hopp. För trots våra olika inriktningar, erfarenheter och perspektiv, finns det något som förenar oss, nämligen lojaliteten till rättsstaten, till människan bakom varje mål och till att vi inte ska tumma på rättssäkerheten eller de grundläggande rättigheterna. Det ger mig hopp när den lojaliteten inte kompromissas bort, oavsett hur mycket samtiden än försöker.
I en tid där polariseringen i samhället ökar vill jag i stället ta tillfället i akt att tala om värdet av sammanhållning och en enad front. När vi nu kliver in i ett nytt år gör vi det med samma uppdrag som alltid, men med en förnyad medvetenhet om hur viktigt det är att vi står enade. För vi vet att rättsstaten principer inte är självgående, de lever genom oss som varje dag väljer att ta vårt ansvar på allvar och står upp för rättssäkerheten.
Mitt hopp inför det nya året är enkelt. Jag hoppas att vi fortsätter stå stadigt och värna om rättssäkerheten. Och jag hoppas att vi gör det tillsammans, oavsett yrkeskår. För så länge vi är enade i frågan om rättssäkerhet, så finns det också medmänsklighet och hopp om en rättsstat som fungerar.
