KRÖNIKA: ”Porrlås – dyr paternalism utan evidens”

KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, tingsnotarie och ledarskribent.

Det har gått två år sedan det franska parlamentet röstade igenom att blockera minderåriga från att tillgå pornografiskt innehåll online. Myndigheten ansvarig för media och digitalisering, Arcom, uppdrogs att utforma tillvägagångssättet och tog fram en – trumvirvel – statlig app med vilken medborgaren först behöver legitimera sig själv och sin ålder innan den kan tillgå pornografi.

Implementeringen av filtret stoppades av konstitutionsdomstolen efter att frågan om skyddet för den enskildes integritet och data lyftes. Macrons regering, som drev porrfiltret som en del av sin valkampanj, gick dock segrande ut ur striden och i september i år kan filtret förväntas vara på plats.

Enligt den franska digitaliseringsministern Jean-Noel Barrot är legitimeringens syfte att skydda minderåriga från att ta skada från pornografi. Då den franska regeringen anser det nödvändigt att övervaka hela befolkningens porrkonsumtion för barnens skull bör rimligtvis skadan man menar porren har på barn vara betydande för att uppväga majoritetens intresse av att ha fri och anonym tillgång till en fullt laglig vara – inte sant?

Nja. Om man med ”betydande skada” menar risk för beroende så ja. Det finns studier som visar att porr är beroendeframkallande och kan uppmuntra antisociala beteenden. Om man istället menar att porr får unga att agera ut sexuella aggressioner och utveckla ett bestående kvinnohat med fara för sig själva, vilket bland annat är de svenska filterförespråkarnas främsta argument, och andra så nej. Det saknas forskning som påvisar det kausalitetssamband som filterförespråkarna önskar dra mellan porrkonsumtion i ung ålder och sexuell aggression som vuxen, något som Sveriges egen barnombudsman slog fast i rapporten ”Kartläggning av kunskap om pornografins inverkan på barn” (2020).

Vad det däremot finns evidens för är att psykisk ohälsa, avsaknad av ett vuxet nätverk, brist på sexualkunskap, egna trauman, egen biologi och sexuell exploatering – ofta i kombination med varandra – leder till att man som vuxen utagerar farliga sexuella aggressioner. De 100-tals miljoner kronor som filterförespråkarna vill lägga på att en statlig myndighet ska ta fram och implementera ett filter samt jaga och stänga ner de porrsajter som inte tar efter ”för barnens skull” hade med fördel kunnat läggas på insatser för ungas psykiska ohälsa, mer sexualkunskap och fler närvarande vuxna – åtgärder som det faktiskt finns evidens för motverkar utvecklandet av sexuella aggressioner.

Inte bara saknas det evidens för att porrfilter når den effekt som filterförespråkarna vill se, det saknas också teknik. Filtren kan kringgås med VPN och de sidor som blir nedstängda dyker snabbt upp i ny form. Resultatet blir bara ett kostsamt filter som missar minoriteten den påstår sig vilja skydda till priset av majoritetens integritet. Det kan inte motiveras med annat än med filterförespråkarnas – högst subjektiva – moraliska uppfattning, med vilken man i ett sekulärt och demokratiskt samhälle absolut inte stiftar några lagar utifrån.

I mötet med faktan som redogjorts för ovan kanske filterförespråkarna menar att det räcker att porr kan vara beroendeframkallande för att vuxna med näbbar och klor ska skydda barn från att se den. Må så vara men då ligger uppgiften på varje förälder, inte på staten. Vill ditt barn se porr kommer hen få tag i porr, med ett statligt porrfilter förmodligen också grövre sådan. Det är inte rimligt att istället för att ta porrsamtalet med barnen såväl i hemmet som i skolan och göra de insatser som krävs för att faktiskt stoppa mäns våld mot kvinnor dumpa över ansvaret på staten att sätta ett (pappers)lås på Pornhub till priset av allas våra skattekronor och personliga integritet.