KRÖNIKA – av Nooshi Aknooni Ficks, advokat och grundare av Advokatfirman Aknooni Ficks som tidigare arbetat som affärsjurist men numera är specialiserad inom brottmål och arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn.
Enligt dagens kriminalpolitik beror en del av de våldsdåd som sker i vårt samhälle på en för stor invandring till Sverige. Jag är så uppriktigt trött på att höra att det här är invandrarnas fel. Särskilt när många av oss har kämpat dubbelt så hårt för att passa in i det svenska samhället, vara duktiga i skolan, få komma på en arbetsintervju och för att ”göra rätt för oss”. Det är inte invandringen som är problemet, utan det är de parallellsamhällen och det utanförskap som skapats i vårt samhälle.
Vi är många som känner oss otrygga just nu på grund av det brutala gängkriget i Sverige. Ett gängkrig som drabbar barn och oskyldiga och som eskalerat, passerat alla gränser och som aldrig tycks ta slut. Vi drabbas alla av att se rubrikerna om ungdomar så unga som 13 år som hittas döda i en skogsdunge. Drabbas av att se bostadsområden utsättas för sprängningar där oskyldiga får sina hem förstörda eller blir dödade. Drabbas av att oskyldiga personer dödas i sina hem.
Varje morgon möts vi av nyheter om en ny skjutning, sprängning eller ett allvarligt våldsdåd som hänt under natten. Ungdomar som levt i fattigdom, utanförskap och med olika typer av svårigheter i skolan rekryteras lätt in av gängen till att begå dessa fruktansvärda brott.
Jag fick nyligen frågan om jag börjar vänja mig vid att möta unga klienter som är misstänkta för allvarlig brottslighet. Mitt svar var enkelt, jag vägrar vänja mig och jag hoppas att det aldrig sker. Men hos mig gror en rädsla av att samhället börjar vänja sig vid att det ska vara så här och börja ta till sig av den hårda retoriken om det är utsiktslöst för dessa ungdomar och att allt kanske är invandrarnas fel? Men tillsammans måste vi vägra vänja oss. Jag vägrar vänja mig vid att inte ska gå att nå fram och försöka påverka de ungdomar som jag möter i mitt arbete. För med rätt förutsättningar, verktyg och skyddsnät är jag övertygad om att det går att förändra dessa barns liv till det bättre.
Det går att vända på den här utvecklingen, men då måste vi kräva att man förlitar sig på beprövade metoder som får stöd av forskning och av experter som dagligen arbetar med unga. Samhället måste se till att sträcka ut en hjälpande hand till de föräldrar som kämpar för att lära sig ett nytt språk och förstå en ny kultur, samtidigt som de försöker hantera saknaden till sitt hemland. Vi måste bjuda in dem till vårt samhälle och hjälpa dem när de kämpar med att försöka få barnen att hamna rätt. Det samhällsklimat som talar om kollektiv bestraffning ska aldrig accepteras, istället ska hjälp erbjudas till föräldrar som redan kämpar. Tillsammans måste vi höja våra röster och ställa krav på att en likvärdig skolgång inte ska bli en klassfråga. I ett land som Sverige måste vi gå samman och erbjuda den hjälp som behövs så att barn med särskilda behov inte hamnar snett bara för att de bor i ett visst område som inte ges samma möjligheter som de barn som bor i de mer välbärgade områdena.
Tillsammans måste vi försöka bryta de parallellsamhällen som finns i vårt land. Civilsamhället kan gå samman och hjälpa barn och ungdomar med att återfå tryggheten och tilliten till samhället. Näringslivet gör en del, men det behövs mer. Det kan röra sig om att bidra med exempelvis läxhjälp, anordna mentorskapsprogram eller att stötta idrottsklubbar och ideella föreningar som arbetar med ungdomar. Fritidsaktiviteter ska inte vara en fråga om ekonomi där vissa barn vars föräldrar inte har råd att bekosta detta, inte kan vara en del av ett idrottslag. Näringslivet bör bidra i större utsträckning för att hjälpa till med att ge barn och ungdomar ett sammanhang. Alla barn måste ges en möjlighet till en gemenskap, oavsett vart i landet de bor. För när vi börjar lyssna på och bjuda in ungdomar till rum som de annars inte välkomnats till, då föds drömmar och framtidstro om att det även finns en plats för dem i dessa rum.
Jag har länge ansett att vi advokater har ett samhällsansvar där vi bör använda vår yrkesroll till att försöka påverka. Nu behövs ett krafttag från flera olika yrkesgrupper i vårt samhälle. Vi kan alla göra något för att hjälpa till, så låt oss kroka arm och slå våra kloka huvuden ihop. Försök tänka på vad just du kan göra för att inkludera. Jag vägrar vänja mig vid att det här är det nya normala och finna mig i den retorik som förs idag och som späder på ett ”vi och dem” samhälle. Och jag hoppas innerligt att du vägrar också.
