KRÖNIKA – av Ulrika Rogland, tidigare domare och åklagare som nu arbetar som advokat och målsägandebiträde med fokus på brott mot barn, relationsvåld, sexualbrott och hedersvåld.
När jag var tingsnotarie, (ganska många år sen nu..) hade en föreläsning som jag aldrig glömmer. En psykolog förklarade hur vi reagerar när vi hör om traumatiska saker. Hur vi då försöker hitta förklaringar till det som hänt. Förklaringar som gör att vi eller våra nära inte skulle kunna drabbas. Vi försöker göra världen svart och vit – dela upp den i vi och dem.
Som exempel:
Om vi hör att någon blivit våldtagen i staden där vi bor undrar vi till exempel var det hände. Om det var i ett annat område, att den utsatte gick ensam på kvällen genom en park kan vi lugna oss och tänka att det skulle inte kunna hända mig eller mina nära. Vi bor i en annan del av stan, vi skulle aldrig gå ensamma i en park. Vi gör det inte för att skuldbelägga offret utan för att hantera rädslan
Samma sak händer just nu i Sverige när så många skjuts, skjuter, spränger, utsätts för sprängningar och bränder
Först kunde vi säga att det är bara inom gängen. Sällan drabbas oskyldiga. Men så började gängen rekrytera barn, skjuta barn som vägrar. Spränga och starta bränder hos andra än gängmedlemmar
Rädslan växer och behovet av att göra världen svart och vit blir större
Förklaringar som att barnen som skjuter är onda och livsfarlig sprids. Barnen måste låsas in. Aldrig släppas ut.
Men när barn rekryteras utanför idrottsträningar, när de hotas, när de dödas när de vägrar. När ditt barn plötsligt rekryteras eller hotas. Då håller inte teorierna om onda barn längre.
Det hjälper oss inte att göra världen svart och vit. Det kommer inte skydda oss. Tvärtom.
För att vända det som händer just nu måste vi våga se världen i alla dess färger.
Inte dela upp den i vi och dem. Särskilt inte när det gäller barnen.
