KRÖNIKA: ”Vad är sanning?”

KRÖNIKA – av Ulrika Rogland, tidigare domare och åklagare som nu arbetar som advokat och målsägandebiträde med fokus på brott mot barn, relationsvåld, sexualbrott och hedersvåld.

Det är ofta svårt att förklara hur domstolen kan bedöma ”sanningen” på olika sätt. De jag möter har en – helt rimlig – tanke om att sanningen bara vara på ett sätt och att det därför inte kan finnas utrymme att döma mer än på ett sätt. Man är övertygad om att svaret finns att hitta i lagen och bevisningen.

Det är svårt att förklara att domstolen inte är intresserad av sanningen utan bara av vad som kan bevisas, att lagen kan tolkas på många olika sätt och bevisningen bedömas på minst lika många. Mer än en av dem jag mött har då känt tvivel på om det är rättssäkert.

Men visst önskar även jag att få veta vad som egentligen har hänt. Tänk så befriande det skulle vara om alla i slutet av en rättegång berättade vad som verkligen hade hänt. Att vi fick veta sanningen. Så många gånger har jag lekt med den tanken. Särskilt när jag var åklagare och skulle bedöma om bevisningen var tillräcklig för att väcka åtal. Nu som advokat är jag ju i den partiska världen till skillnad från åklagaren som – i vart fall under förundersökningen – ska vara i den objektiva.

Det måste vara därför jag liksom många andra tycker om att se på kriminalserier. För där får man så gott som alltid veta sanningen på slutet. Man sitter spänd och väntar på slutet där man får veta vem som är förövaren.

Men så tänker jag ett steg till. Tänk om sanningen inte ser ut på samma sätt för oss alla. kanske är det som min son sa när han var mycket liten men redan väldigt insiktsfull. Tänk mamma om alla ser saker på olika sätt. Blått kanske inte ser likadant för dig som för mig”.

Ett exempel på det mötte jag nyligen när jag fick veta hur hjärnan fungerar i stressade situationer. Vid ett visst tillfälle bestämmer sig hjärnan för att agera mot hotet på ett visst sätt och gör det sen oavsett om hotet sen förändras. Jag mötte det i ett mål där en polis skjutit mot en bil som körde mot honom och även sköt när bilen passerat. Men det finns även exempel där poliser skjutit en hotfull person i ryggen och frikänts. Efteråt kan det verka märkligt men hjärnan agerar och även om situationen förändras så upplever den hotade att det är kvar. I USA är man väl medveten om denna forskning och åtalar inte i dessa fall men i Sverige händer det fortfarande. Domen ska här bli frikännande även om sanningen ser olika ut för den som hotats jämfört med sanningen på en film av händelsen.

Strävan efter sanningen är en omöjlig kamp och inte en kamp för ett rättssamhälle.