Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Systemet för återbetalning av rättegångskostnader väcker frågor”

Krönikor
Publicerad: 2021-06-03 10:53

KRÖNIKA – av Camilla Wikland, advokat, Litigate Advokataktiebolag.

Rätten till en rättvis rättegång är ett av de grundläggande fundamenten i vårt samhälle. Det är en mänsklig rättighet att kunna ta tillvara sina intressen om man är misstänkt för ett brott. Och det är i princip omöjligt att göra det utan att ta hjälp av en advokat eller jurist. Enligt Europakonventionens sjätte artikel har alla rätt att försvara sig med hjälp av ett ombud som man själv har utsett. Om man inte har råd med det har man rätt att få en offentlig försvarare utan att betala.

Den offentliga försvararen får betalt av staten. Läggs förundersökningen ner eller blir det en friande dom betalar staten alltid advokatens arbete. Om den tilltalade däremot döms för ett brott blir hen ofta återbetalningsskyldig av hela eller delar av rättegångskostnaderna. Skyldigheten att betala tillbaka till staten är beroende på vilken inkomst den tilltalade har. Om det inte finns underhållsskyldighet för några barn eller en hög skuldsättning får hen i princip stå för alla rättegångskostnader om månadslönen är över ca 21 000 kr före skatt (motsvarar en årslön om 260 000 kr). Under vissa särskilda förhållanden kan beloppet sättas ned, men det rör sig om undantagsfall. I samband med domen beslutar domstolen hur mycket den tilltalade ska betala tillbaka. Det kan i många fall röra sig om mycket stora belopp, ibland hundratusentals kronor. Beloppet 260 000 kr bestämdes genom en lagändring som började gälla den 1 januari 1999, alltså för mer än tjugo år sedan.

Låt mig ta ett exempel från verkligheten. En person åtalas för misshandel av normalgraden men döms, efter argumentation från advokatens sida, för ringa misshandel. Påföljden bestäms till dagsböter, som med hänsyn till den tilltalades inkomst blir 14 000 kr. Förhandlingen i tingsrätten pågår under en hel dag och det var relativt mycket förberedelse för både försvarsadvokaten och målsägandebiträdet. Den tilltalade lever under ordnade förhållanden och har ca 30 000 kr i lön före skatt (22 000 kr efter skatt). Hen har underhållsskyldighet för två barn, men inga tillgångar av större värde. Det finns alltså inte något ekonomiskt utrymme för den tilltalade att dra på sig några större kostnader utöver de löpande utgifterna för familjen. Tingsrätten beslutar i det här fallet att den tilltalade ska betala tillbaka hela kostnaden för den offentliga försvararen och målsägandebiträdet. Beloppet uppgår till totalt 70 000 kr. Efter domen får den tilltalade ett brev från Rättshjälpsmyndigheten med krav på betalning. Det finns inte någon möjlighet att få en avbetalningsplan på beloppet, utan allt måste betalas direkt. Om den tilltalade inte lyckas betala lämnas kravet till Kronofogdemyndigheten för indrivning.

Det svenska systemet för återbetalning av rättegångskostnader till staten väcker frågor. Och jag är av uppfattningen att man kan ifrågasätta om Sverige verkligen lever upp till kravet på allas rätt till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen. Först vill jag framhålla att jag är av uppfattningen att den som har reella möjligheter att betala tillbaka rättegångskostnaderna till staten ska göra det. Men att en person som har ca 21 000 kr i lön innan skatt och saknar tillgångar kan bli skyldig att betala hundra tusentals kronor måste ifrågasättas. Detta särskilt när det inte går att få anstånd med betalningen och statens krav går direkt till Kronofogden för exekutiva åtgärder. Notera att det är över tjugo år sedan som gränsen på 260 000 kr fastställdes. Det beloppet hade idag motsvarat en årslön om 340 000 kr om man gör en uppräkning enligt konsumentprisindex. Det borde finnas ett tak för hur stort belopp en tilltalad kan bli återbetalningsskyldig för. Visst kan det vara rimligt med en återbetalning, men inte till vilket belopp som helst. När proportionerna blir orimliga som i exemplet jag just nämnde – med en påföljd om 14 000 kr i böter och rättegångskostnader på 70 000 kr – kan dessutom rättegångskostnaderna uppfattas som en del av påföljden. Detta har såvitt jag kunna se inte varit lagstiftarens avsikt och kanske går det att argumentera för att det är frågan om en otillåten dubbelbestraffning.

En annan sak som är problematiskt är att tingsrätten kan utse en offentlig försvarare trots att den tilltalade säger att hen inte vill ha en sådan. Ofta är orsaken till att den tilltalade inte önskar en advokat att hen har en lön över 21 000 kr per månad, men inte har råd att betala tillbaka kostnaden för försvaret till staten. I dessa fall tvingas alltså den tilltalade att ha en offentlig försvarare och riskerar att få omfattande kostnader för advokatens arbete.

Det kan också uppfattas som provocerande att grovt kriminella i många fall slipper att betala tillbaka rättegångskostnaderna till staten när en tilltalad med taxerad inkomst, och som i övrigt är väl fungerande i samhället, krävs på återbetalning. Orsaken till att det blir på det sättet är att de grovt kriminella ofta saknar taxerad inkomst, även om de lever ett liv i lyx med exklusiva bilar och med dyra levnadsvanor. Om någon saknar taxerad inkomst kan inte domstolen besluta om att personen i fråga ska betala tillbaka rättegångskostnaderna. I fallet med de grovt kriminella är rättegångarna ofta väldigt omfattande och därmed uppgår rättegångskostnaderna inte sällan till miljonbelopp, belopp som staten får betala.

Det borde inte vara svårt att ta fram en modell för återbetalning av rättegångskostnaderna till staten som är mer i linje med den mänskliga rättigheten att få ha en offentlig försvarare även om man inte har råd att betala en sådan. Min uppfattning är att rättssäkerheten i brottmålsprocesserna kan ifrågasättas så länge det nuvarande regelverk står fast.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se