KRÖNIKA: ”Skäms, Göran Lambertz”
KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, biträdande jurist på Vernia advokatbyrå, ledarskribent samt ambassadör för organisationen GAPF – glöm aldrig Pela och Fadime.
En kvinna anmäler en man i juridikens absoluta toppskikt för våldtäkt. Mannen häktas på sannolika skäl. Knappt två veckor senare läggs förundersökningen ner och mannen släpps ur häktet. Samma dag bjuder han in till presskonferens i sin trädgård, och hela Sveriges samlade presskår ställer sina mikrofoner till förfogande. Under presskonferensen, som livesänds, namnger mannen kvinnan, kallar henne för en lögnare, en bedragerska, och menar att han låtit sig själv bli lurad av henne. Han anmäler dessutom kvinnan för falsk tillvitelse, för våldtäkt mot honom, och stämmer staten på en miljon kronor för tiden han suttit häktad samt för vad han menar är ”avsevärd publicitetsskada”, trots att det är han själv som begärt att bli namngiven av media vid sitt rätta namn – Göran Lambertz. Som grädden på moset passar han även på att göra reklam för den bok han skrivit om saken under sin tid i häktet.
Göran Lambertz är allt annat än ett offer. Som före detta justitiekansler, justitieråd i högsta domstolen och rättschef på Justitiedepartementet är han en makthavare vare sig han ser sig som en sådan eller inte. Med makt kommer också en plattform samt ett medföljande ansvar som går över det straffrättsliga, nämligen att inte använda den plattformen på ett sätt som missbrukar ämbetet. Genom det haveri till presskonferens som Lambertz dirigerade har han gjort just detta, missbrukat sin offentliga position till nackdel för en tidigare okänd kvinna som nyttjat sin rätt att vända sig till rättsväsendet för att få sin sak prövad. Det är upprörande och under all kritik och värdighet som bör bekomma en person av hans dignitet.
Det är dock inte bara Lambertz egna agerande under presskonferensen som får denna historia att lämna en bitter smak i munnen. Under tiden han satt häktad gjorde hans försvarare Ola Salomonsson ett nummer av att kvinnan anmält tre män för våldtäkt under fyra års tid, samt själv åtalats för förtal av en av dem som hon namngett under sviterna av metoo. Dessa uppgifter – som målsägande inte på något sätt bett om att få offentliggjorda – kallar Salomonsson ”anmärkningsvärt och skäl att tänka efter lite”. Som att en kvinna som utsatts för våldtäkt en gång inte kan drabbas av det igen. Som att kvinnor skulle ha ett ”angivelsekapital” som de måste fördela noga mellan sina förövare för att ses som trovärdiga och tas på allvar. Det speglar en unken syn på målsägande i allmänhet och på kvinnor i synnerhet.
Och kvinnorna då? Tvärt mot vad Salomonsson insinuerar visar forskning att personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp en gång löper större risk att bli det igen. Samtidigt leder endast fem procent av alla våldtäktsanmälningar till fällande dom. Ord står mot ord och oftast saknas tillräcklig stödbevisning. Därutöver har kvinnliga målsägande – för det är i regel kvinnliga målsägande – många gånger bittert fått erfara att en anmälan riskerar att ens egen person blir dragen i smutsen på ett sätt som kan ge men för livet. Vilka men målsägande i fallet Göran Lambertz får lida av hans haveri till beteende verkade dock den före detta justitiekansler inte bekymra sig det minsta över när han framför Sveriges samlade pressuppbåd utmålade henne som en lögnaktig, opålitlig och hysterisk förförerska.
Lambertz är gammal i gamet. Han är en juridisk expert i alla dess bemärkelser och medievan ut i fingerspetsarna. Allt från att gå ut med sitt eget namn till Salomonssons uttalande om kvinnans tidigare sexuella relationer till presskonferensen har varit ett osmakligt spel att tillintetgöra målsägande såväl under som efter förundersökning.
Måtte det förlag som inom kort ger ut hans bok mötas av kyla, måtte media lärt sig läxan att inte springa så fort mäktiga män visslar på dem och måtte kvinnor fortsätta orka tillvarata sin rätt att söka rättvisa – oavsett vem motparten är.
