KRÖNIKA: ”Politikerna förstår inte vårt urfolks rättigheter”
KRÖNIKA – av Camilla Wikland, advokat, Hope Advokater
Snart är det dags för en av dom viktigaste dagarna för oss svenska medborgare – valdagen! Jag brukar akta mig för att ge mig in i politiska diskussioner i mina krönikor, men när partierna nu spänner bågen för att vinna röster måste jag tillföra lite juridik till diskussionen. Och ja, det gäller än en gång vårt urfolk – samerna – och denna gång politikernas totala okunskap, eller möjligen strategiska beslut, att driva sin politik i strid mot Sveriges grundlag, internationella åtaganden och avgöranden från Högsta domstolen.
Låt oss börja med det parti som kanske förvånar minst – Sverigedemokraterna. I sitt landsbygdspolitiska program skriver partiet bland annat ”Rennäringsindustrins lagstadgade särrättigheter utgör en källa till konflikter och hotar att utestänga stora delar av landets jakt- och fiskeintresserade medborgare från landets norra delar.” I media har Sverigedemokraterna uttalat att partiet vill se över ”rennäringens särställning och maktposition” (Omni den 25 juli 2022). Eric Palmqvist (riksdagsledamot i Sverigedemokraterna) säger i en intervju med Sameradion (SR): ”Man måste göra skillnad på samerna som urfolk och rennäringen. Rennäringen är ju faktiskt en näring som en del samer sysslar med” (Sameradion den 26 juli 2022)
Även Moderaternas partiledare Ulf Kristersson har intervjuats av Sameradion och säger att: ”När det ytterst är staten som äger något och svenska folket som genom staten förvaltar det då måste staten göra det åt hela svenska folket.” Kristersson säger i samma intervju: ”I grund och botten är det markägaren som har upplåtelserätten till jakt och fiske.” (Sameradion 220808) Av Ebba Buschs intervju med Sameradion framgår att inte heller Kristdemokraterna vill se en ensamrätt till jakt och fiske för samebyarna. (Sameradion den 16 augusti 2022)
Låt mig klargöra några saker om samernas rättigheter och deras särställning i egenskap av urfolk som enligt min uppfattning borde vara uppenbara för våra politiker.
Samerna har en lång sammanhängande historisk anknytning till Sápmi som går tillbaka till tiden före nationalstatens bildande. Sedan 1300-talet har dessa områden blivit koloniserade av svenska staten. Denna kolonisation pågår än idag genom bland annat etablering av gruvor och vindkraftparker i Sápmi som tränger undan renskötseln. År 1977 bekräftade riksdagen att samerna är ett urfolk som har folkrättsliga krav på en kulturell särbehandling i Sverige (prop 1976/77:80, bet 1976/77:KrU43). Det är värt att notera att riksdagen ”bekräftade” att samerna är ett urfolk. Det är nämligen inget som en stat (och därmed inte våra politiker) kan bestämma eller styra över.
All hantering av de samiska rättigheterna ska utgå ifrån att samerna ska särbehandlas positivt, oavsett vad våra politiker tycker. Detta framgår bland annat i Sveriges grundlag. I regeringsformens rättighetskapitel (2 kapitlet) anges att ”samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”. Samernas kultur ska alltså inte bara skyddas utan också ges möjlighet att utvecklas genom att den gynnas på olika sätt.
Den samiska rätten till mark och vatten (renskötselrätten som även omfattar rätt att jaga och fiska) är en sedvanerätt som bygger på urminnes hävd. Detta fastställdes av Högsta domstolen 1981 i det s.k. Skattefjällsmålet (NJA 1981 s 1). Det här innebär att renskötselrätten gäller oavsett om riksdagen stiftat en lag som fastställer eller inskränker rättigheten. Renskötselrätten är en nyttjanderätt som är jämförlig med äganderätten. Samerna har därför samma starka skydd för sina rättigheter som den som äger en fastighet (egendomsskyddet).
Även egendomsskyddet är reglerat i Sveriges grundlag (2 kap 15 § regeringsformen) men också i Europakonventionen. Egendomsskyddet innebär att samerna inte kan tvingas avstå sin renskötselrätt till staten eller någon enskild om det inte krävs för angelägna allmänna intressen. I så fall måste inskränkningen göras genom en formenlig expropriation. Detta innebär att en förvaltningsmyndighet måste fatta ett beslut om expropriation som går att överklaga. Även om det skulle finnas ett angeläget allmänt intresse kan Sveriges internationella åtaganden innebära att en expropriation inte får ske.
Det går alltså inte att stifta en lag som i sig tar bort eller inskränker samernas grundlagsskyddade renskötselrätt. En sådan lag skulle även vara en otillåten diskriminering av samerna enligt bland annat 2 kap 12 § regeringsformen och Europakonventionen. Detta eftersom samerna skulle missgynnas i förhållande till t.ex. en fastighetsägare som i en motsvarande situation tvingas avstå sin fastighet (Svea hovrätts dom den 20 december 2019 i T7463-18).
Men samernas rättigheter skyddas inte bara av Sveriges grundlag utan också enligt internationella konventioner. Sverige har bland annat åtagit sig att följa FN-konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter. Enligt artikel 27 i den konventionen är renskötseln inte bara ett urfolks näring utan ett grundläggande uttryck för den samiska kulturen – en kultur som är skyddat mot begränsningar som leder till väsentligt negativa konsekvenser.
Renskötselrätten (inklusive rätten till jakt och fiske) har en särställning både enligt internationell rätt och enligt svensk grundlag. Det är alltså inte så enkelt som Sverigedemokraterna vill få det att se ut när partiet beskriver hur det ska värna landsbygden i Sverige. Det går inte att politiskt ”se över rennäringens särställning och maktposition” och sedan genomföra en lagändring för att ändra dessa rättigheter. Samernas rätt till renskötsel, inkluderat en rätt till jakt och fiske, har ett mycket starkare skydd än så.
Det är också direkt felaktigt att göra skillnad på samerna som urfolk och rennäringen. Rennäringen är inte i första hand en näring – tvärt om är renskötseln en viktig del av det samiska kulturarvet som ska skyddas av svenska staten. Det hade Eric Palmqvist enkelt kunnat ta reda på genom att titta på Regeringskansliet hemsida. Där står bland annat: ”Rennäringen är en viktig del av det samiska kulturarvet. Staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen kan fortleva som en del av kulturen.”
Både Moderaterna och Kristdemokraterna driver en politik som strider mot vad Högsta domstolen fastslagit i Girjasdomen (NJA 2020 s 3). I domen framgår tydligt att det är den aktuella samebyn som har ensamrätt till jakt och fiske på den mark staten menar att den äger. Det är därför, fastslår Högsta domstolen, samebyn som ensam ska förvalta jakt- och fiskerättigheten och som har rätt att upplåta den vidare till andra. Girjasdomen gäller givetvis bara inom det geografiska område som domen avser men alla borde vara överens om att domen är av högst principiell vikt och kommer att bli vägledande inom Sápmi. Man kan alltså inte som Kristersson och Busch säga att det är staten som förvaltar jakt- och fiskerättigheten eller att samebyar inte ska ha ensamrätt till jakt och fiske.
Så vad har Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna (och säkert fler partier innan valrörelsen är slut) skapat genom sin inställning till vårt urfolks rättigheter? Säkert har dom fått röster bland lokalbefolkningen i Norrland och möjligtvis en röst från någon av de få ofta välbärgade svenskar från södra Sverige som jagar ripa i vår fjällvärld. Partierna kan också ha väckt intresse hos de svenska medborgare som har finansiella intressen i de industribolag som exploaterar Sápmi. Samtidigt kan partierna inte leverera det som utlovas eftersom svensk och internationell rätt sätter stopp för deras löften. Men värst av allt är att politikerna späder på den omfattande rasism som samerna lever med varje dag i Norrland. Detta gör mig både arg och orolig för framtiden.
En sak kan jag lova – jag och mina kollegor kommer med kraft driva de rättsliga processer som krävs om något av det som politikerna nu uttalar skulle bli verklighet!
