KRÖNIKA: ”Om barns rätt att komma till tals”

KRÖNIKA – av Ulrika Rogland, tidigare domare och åklagare som nu arbetar som advokat och målsägarbiträde med fokus på brott mot barn, relationsvåld, sexualbrott och hedersvåld.

Under sina första fyra år bodde hon hos sin mamma och tingsrätten konstaterar att det framkommit att flickan och mamman stod varandra mycket nära. Hon är precis inskolad i förskolan och trivdes bra. Men när tingsrätten ska döma tycker man ändå att pappan ska får ensam vårdnad. Det innebär inte bara att flickan måste flytta från sin primära anknytningsperson utan också byta förskola.

När man förlorar vårdnaden förlorar man också insyn i förskola, hos myndigheter, läkare och tandläkare. Pappan säger att allt fungerar och först flera månader senare när en ny vårdnadstvist inletts framkommer att flickan inte alls mått bra. Förskolan har orosanmält detta men eftersom mamman inte är vårdnadshavare har hon inte informerats. I den nya vårdnadsutredningen bestämmer familjerätten att flickan som nu är sex år inte ska få komma till tals. Hon har reagerat när familjerätten gör hembesök hos pappan och märkligt nog drar man slutsatsen att det beror på mamman. Detta trots att flickan inte har någon sådan reaktion vid hembesök hos mamman. Trots att flickan mått dåligt på förskolan, fått problem med tandhälsa och hosta under tiden hon bott hos pappan anser socialsekreterarna, varav den ena gjorde utredningen i förra målet, att pappan ska ha fortsatt ensam vårdnad och att umgänget med mamman ska begränsas ytterligare. Ingen har pratat med flickan.

Detta skulle kunna vara vilken vårdnadstvist som helst var som helst i Sverige. När jag får frågan om utgången i ett vårdnadsmål brukar jag svara att så här borde rätten döma men hur de faktiskt kommer döma är helt beroende av vem som gjort vårdnadsutredningen och vilken domare som dömer. Det är ett lotteri. Det finns väldigt kunniga lämpliga socialsekreterare och domare. Men det finns tyvärr också många mindre lämpliga och mindre kunniga.

Jämställdhetsmyndigheten kom nyligen med sin rapport om kartläggning av vårdnadsmål. Av den framkommer att det finns en bristande kunskap om våldsutsatthet och dess konsekvenser för vuxna och barn. Trots att rätten ska göra riskbedömning görs det sällan. Detta drabbar barnen. Och i mer än hälften av de granskade domarna framkommer inte barnets inställning.

Fokus i vårdnadsmål ska vara på vad som är bäst för barnet men verkligheten är en annan. Jämställdhetsmyndigheten konstaterar det som vi som arbetar med detta väl känner till. Bristerna i vårdnadsmålen är stora och detta drabbar barnen.

Att ge barnet ett eget ombud skulle vara ett steg i rätt riktning. Särskilt utbildade och lämpliga domare och socialsekreterare är ett måste.

Det är hög tid för förändring.