KRÖNIKA: ”Lönegapet tycks ha cementerats senaste åren”
KRÖNIKA – av Emma Fagervall, Compliance officer och initiativtagare till #medvilkenrätt, vinnare av Justitiapriset.
För 10 år sedan var jag 23 år och skulle ta examen från juristprogrammet, totalt naiv om det långt ifrån jämställda arbetsliv som jag med öppna armar sprang rakt emot. Chocken blev enorm – hej #medvilkenrätt!
Men hur ser det egentligen ut idag med jämställdheten? I en bilaga till regeringens budgetproposition som presenterades i onsdags framkommer mycket matnyttigt för den som är intresserad av jämställdhet.
Bland annat framgår det att: Sverige vid internationella jämförelser rankas som det land inom EU med den mest jämställda arbetsmarknaden Skillnaden mellan kvinnors och mäns löner minskade från 13,9 procent till 9,9 procent under åren 2012-2022
Vid en första anblick ser det ju onekligen ut som att vi är på väg åt rätt håll – även om det är smått ofattbart att vi fortfarande har så stora löneskillnader.
Om vi tittar lite närmare kan vi emellertid se att skillnaden mellan kvinnor och mäns löner varit i princip oförändrad sedan 2019. De senaste åren har det alltså inte hänt något alls.
Vidare kan vi läsa i rapporten att det standardvägda lönegapet år 2022, det vill säga den kvarstående löneskillnaden mellan kvinnor och män efter att hänsyn tagits till skillnader vad gäller ålder, utbildning, sektor, yrke och arbetstid uppgick till 4,7 procent. En minskning sedan 2012 med 1,4 procentenheter, men sedan 2015 har förändringen dock varit liten.
Av rapporten framgår även att skillnaden på 4,7 % visar att det finns andra faktorer än de som redovisas i statistiken som påverkar löneskillnaderna, såsom eventuell diskriminering och skillnader i arbetsuppgifter inom samma yrke.
På många sätt är det bra att vara bäst i klassen inom EU och särskilt när det kommer till grundläggande mänskliga rättigheter. Men med tanke på den statistik vi har att tillgå och den uppenbart helt avstannade utvecklingen på området finns all anledning att inte nöja sig här. Som föregångsland i jämställdhetsfrågan måste vi kunna komma till bukt med det standardvägda lönegapet som till synes har cementerat sig. För sanningen är att vi trots små steg i rätt riktning i princip står kvar samma läge som för 10 år sedan.
Att läsa dessa siffror och förklaringen som ges till den kvarstående skillnaden om 4,7 % överraskar mig inte idag.
Tio år senare kan jag i alla fall konstatera för egen del att naiviteten är som bortblåst.
