Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

KRÖNIKA: ”Juristkasten, syltryggar och ortenadvokater”

Krönikor
Publicerad: 2020-08-27 11:39

KRÖNIKA – Av Dana Pourkomeylian, biträdande jurist på Vernia advokatbyrå, ledarskribent samt ambassadör för organisationen GAPF- glöm aldrig Pela och Fadime

Under de två senaste decennierna har skjutvapenvåldet mot män i åldrarna 15 till 29 år ökat. Unga män löper idag fem gånger så hög risk än befolkningen i övrigt att bli offer för skjutvapenvåld, och siffror från polisen visar att fem gånger så många personer sköts ihjäl under 2017 än 12 år tidigare. Det är en dramatisk utveckling.

I en EU-SILC (EU Statistics on income and living conditions) undersökning från 2017 beskrivs Sverige som ett av länderna i EU där störst andel av befolkningen upplever problem med brottslighet, vandalism och våld i sitt bostadsområde. Sverige uppvisar, tillsammans med Tyskland, Litauen och Luxemburg, en trend där våldet eskalerar, där det i övriga EU-länder istället minskar. För gruppen män mellan 15 till 29 år är det tio gånger vanligare att bli ihjälskjuten i Sverige än Tyskland, och sex gånger så vanligt än i Storbritannien.

Att mäta våldsutveckling kan ge olika resultat beroende på under vilka tidsintervall man mäter, vilka brott som studeras och vilka definitioner av dessa som används. Att mäta faktiskt brottslighet och faktiskt våld är därför svårt, men att mäta känslan eller upplevelsen är desto enklare. Parallellt med Corona-pandemin verkar våldet och gängkriminaliteten vara den fråga som engagerar flest just nu. Och det är inget märkligt. För det finns ingen som inte kan relatera till den sorg en mor känner efter att ha förlorat ett barn, oron en far känner när dottern för första gången går till skolan ensam eller avskyn och den sjudande ilska hos den som precis förlorat sin bästa vän.

I tider av kris och ovisshet berör otryggheten oss alla, och våldet rycker oss från villfarelsen att så länge vi gör rätt för oss kommer vi att lämnas ifred. Våra barn, syskon, vänner och älskare kommer förbli förskonade. Deras drömmar intakta.

Samtalet om det ökande och allt mer brutala gängvåldet har tilltagit allt eftersom de oskyldigas blod fläckat gatorna och de skyldigas makt över samhällets gemensamma rum ökat. Våldet har inte bara gjort intrång på det fysiska, men på det personliga. Otryggheten är psykologisk och skapar misstro, först från granne till granne och nu – och med allt tilltagande styrka – från det privata gentemot det offentliga.

Allmänhetens rop har inte gått lagstiftaren förbi. I januari 2018 skärptes exempelvis vapenbrottslagarna, så att den som påträffades med vapen på allmän plats omedelbart häktades. Justitieminister Morgan Johansson uppgav då i en intervju för Expressen att han ansåg risken för oskyldiga att drabbas av skjutvapenvåldet liten. Ett halvår efter uttalandet skjuts en läkarstudent till döds i Segeltorp, eftersom han var lik den gärningsmannen hade avsett att döda. Knappt ett år senare avrättas en 31-årig kvinna mitt på öppen gata i Malmö. I famnen håller hon sin bebis, pappan till barnet en av Bröndbyrånarna.

När en 12 år gammal flicka skjuts till döds utanför en bensinmack i Botkyrka i augusti kändes våldet oss alla övermäktigt. För om en liten flicka med all sin oskuldsfullhet, framtid och drömmar inte är fredad från våldet – eller kanske rättare sagt – inte skyddad från våldet, vad är det för samhälle vi har skapat? Om vi som samhälle inte kan förmå att skydda henne, vad är det för samhälle vi tillåtit att växa fram?

Det svenska rättssystemet består som känt av tre instanser som är knutna till varandra, den lagstiftande makten, den dömande makten och den verkställande makten. Enkannerligen: Regering och riksdag, domstol och polis. I en demokrati är det medborgarnas fulla rätt att ha såväl förväntan som kravet på att dessa tre instanser ska ta ansvar för sin del av rättssystemet. Lagstiftaren ska stifta lagar som garanterar samhällskontraktet, domstolen ska döma efter nämnda lagar och polisen ska gripa de som bryter mot lagarna. Om en av dessa tre organ inte tar sitt ansvar eller av olika skäl inte fungerar urholkas också förtroendet för hela kedjan.

Först klandrades polisen. Det rapporterades om en underbemannad poliskår utan tillräckliga resurser där förundersökningarna lades på hög och bevisen vittrade. Sedan riktades udden mot lagstiftaren, och debatten om det allt brutalare våldet blev näst intill en egen politisk gren där partierna mätte sin handlingskraft (och regeringsduglighet) i förslag om straffskärpning, no-go zoner och kameraövervakning på allmänna platser. Nu har rösterna höjts mot domstolsväsendet, inte minst efter att Kristdemokraterna den 21 augusti presenterade sju lagförslag – som de döpte efter den mördade 12-åringen – som till stor del går ut på att ändra domstolsprocessen.

Strålkastaren har nu riktats mot rättegångsbalken. Kronvittnen, anonyma vittnen, skrotande av omedelbarhetsprincipen, möjligheten att undanhålla material från den misstänkte och nya brottsrubriceringar som i princip förbjuder den misstänkte från att tala osanning har under den senaste veckan diskuterats friskt på sociala medier. Såväl allmänheten, politiker och jurister har gett sig in i diskussionerna, vilket har blottat en obehaglig förändring av det svenska debattklimatet – det svenska rättssystemets tre instansers, den lagstiftande makten, den dömande makten och den verkställande makten, misstänkliggörande av varandra.

Vid tiden för Kristdemokraternas utspel gjorde jag ett inlägg på min Twitter, där jag skrev att flera av förslagen gjorde avsteg från den grundläggande rättsprincipen oskyldig tills motsatsen är bevisad, åklagaren bevisbörda samt ytterligare ökade maktskillnaden mellan stat och enskild. Allt döpt efter en flicka vars kropp inte ens kallnat. Snabbt blev jag citerad av moderata riksdagsledamoten Hanif Bali som för sina över hundratusen följare skrev ”Frågan är om flickans kropp hade behövt kallna om vi hade en juristkast som inte var så enögt navelskådande”.

Juristkast. Smaka på det ordet. Ett ord som föreslår ett samhälle uppdelat i kaster där juristerna skulle utgöra en egen, skild från vanligt folk. Det är inte första gången riksdagsledamoten öppet ondgör sig över jurister, advokater och domare. Han har bland annat kallat domare för ”jävla syltryggar”, advokater för ”gangsteradvokater” och domstolsväsendet för ”institutionell fjollighet”. Inte sällan i relation till ett uppmärksammat mål där den tilltalade har blivit frikänd eller inte fått vad Bali anser är adekvat straff. Och nu finns det tydligen en etablerad juristkast, en elit skild från verkligheten, där jag ingår.

Retoriken gör sitt avtryck på allmänheten. Under Balis och mitt eget inlägg skrevs kommentarer som menade att rättsväsendets kritik gentemot sänkta beviskrav eller urholkande av rättegångsbalken grundar sig i att det finns mer pengar för oss i processer där dessa förblir intakta. Att vi skulle vara en samling elitistiska paragrafridande parasiter som inte önskar att lagförbrytare blir dömda, att vi inte vill ha ett samhälle med effektiv och fungerande rättsskipning. Det var inte första gången jag läste sådana kommentarer, men det var första gången jag förstod hur skadlig retoriken var när den etablerades av en annan av svenska rättssystemets hörnstenar – lagstiftaren.

Det är som att se ormen äta sin egen svans. Det är ju lagstiftaren som stiftar lagarna, det är rättsväsendet som verkställer dem. Det verkar råda en villfarelse, såväl bland allmänheten som hos riksdagsledamöter, att juridik innebär rättvisa. Att juridiken ger rättvisa. Detta stämmer inte. Juridiken är blott ett verktyg, en metod, för att kunna uppnå det som lagstiftaren (och i förlängningen allmänheten) anser vara rättvisa. Vi jurister är verktyg, våra instruktioner finns i lagboken och vårt uppdrag är att döma utefter den. Att göra annat, som att involvera sina egna känslor eller övertygelse i rättsskipningen och därmed utdöma ett högre straff än bevisvärderingen tillåter, skulle vara att agera utanför vad en rättsstat är.

När jurister ger sig in i debatter om lag och ordning, framför allt när debatten handlar om rättegångsbalken och själva premisserna under vilken juridiken ska utövas, handlar det om att upprätthålla det som vi under flera års utbildning och arbetslivserfarenhet har förstått är vårt främsta uppdrag – att säkerhetsställa att vi har möjligheten att döma rätt. Inte rättvist, men rätt. Rätt i relation till vad en rättsstat är, den blinda Justitia med vågskålen i hand. Ingen sida kan då tillåtas få en otillbörlig fördel inför domaren. Ingen sida kan då tillåtas belastas med straff utan absolut skuld. Juridiken ger inte rättvisa, den ger rätt. Det är upp till samhället och dess valda företrädare att bestämma vad rättvisan innebär. Därför blir det är högst oroväckande att politiker inte tar större hänsyn till frågans allvar och sprider såväl missinformation som missaktning för rättsväsendet. Att misstänkliggöra rättsväsendet är i förlängningen bara att misstänkliggöra sig själv och hela rättssamhällets kedja – som ultimat endast de själva kan förändra.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.