KRÖNIKA: ”Jag vill att det ska bli bra”

KRÖNIKA – av Ulrika Rogland, tidigare domare och åklagare som nu arbetar som advokat och målsägarbiträde med fokus på brott mot barn, relationsvåld, sexualbrott och hedersvåld.

Jag går igenom mina artiklar och konstaterar att många av dem handlar om just det som får så mycket uppmärksamhet just nu. Våld mot kvinnor. Gång på gång har politiker skärpt straff och lovat förändring.

Nu ska det bli nolltolerans mot våld mot kvinnor. Vi ska hindra att det första slaget sker. Orden ekar i mina öron. Jag har hört dem så många gånger förut. Och ändå fortsätter det ske hela tiden. Kvinnor utsätts för våld, hot, kränkningar, sexuella övergrepp. Deras frihet begränsas, de får inte göra vad de vill, inte träffa vem de vill, inte klä sig som de vill, inte använda pengar till vad de vill. Nej jag beskriver inte ett avsnitt av The Handmaids Tale. Jag pratar om kvinnor runt om i hela världen, kvinnor i Sverige. Kvinnor i alla samhällsklasser, med olika kulturella bakgrunder. Den här typen av våld är väldigt jämställd, för det kan drabba precis vilken kvinna som helst.

Visst låter det fint med nolltolerans och att vi ska förhindra det första slagen men när man inte ens kan stoppa det dödliga våldet och när cirka 80 procent av alla anmälningar som rör brott mot kvinnor i nära relation läggs ner så låter det inte särskilt troligt att man ska kunna stoppa innan det första slaget sker. Det låter inte troligt alls.

Jag har arbetat med våld mot kvinnor och barn i över 20 år och jag blir så trött och ledsen när jag hör samma slagord gång på gång. Det bara är ord och väldigt lite förändring.

2012 var jag åklagare i Lugna gatan fallet. En kvinna blev mördad av sin före detta sambo på en gård i centrala Malmö. Mordet skedde framför deras gemensamma barn, då 4 och 6 år. I det fallet hade en mängd fel begåtts och detta lovade man, skulle aldrig upprepas. De första sex månaderna det året mördades omkring 10 kvinnor. Många barn som förlorade sina mammor. Just denna mamman hade dagen innan mordet suttit i ett vårdnadsmål och sagt att hon var livrädd att hennes barn skulle få växa upp utan sin mamma. Det kan man läsa i protokollet och direkt efter det övergick domaren till att diskutera en samförståndslösning. Samförståndslösning! Jag trodde knappt mina ögon när jag läste det. Mannen var dömd för att ha frihetsberövat kvinnan bara ett par månader tidigare och hade kontaktförbud mot henne. (Mannen hade tidigare varit häktad men släpptes vid rättegången då domaren i strid med frivårdens riskbedömning ansåg att det inte fanns risk för fortsatt brottslighet..) Ändå satt de där i ett litet sammanträdesrum i tingsrätten och diskuterade en samförståndslösning. Och med påtryckning av rätten blev det också en överenskommelse om telefonumgänge och att båda parterna för tillfället återkallade sina yrkanden om ensam vårdnad. Det var också denna ”överenskommelse ” som ledde till att mannen dödade kvinnan dagen efter då han vid sammanträdet fått veta att hon avsåg att flytta, eftersom hon inte beviljats bistånd till boende i annan del av landet vilket kvinnojouren ville, hade han lyckats ta reda på var hon fanns. Ja ni hör, misstagen i detta fall var så många. De ledde till att en kvinnas liv inte gick att rädda och att två flickor förlorade sin mamma.

Efter detta fallet var vi många som trodde att nu måste det blir ändring. Men nej. Nio år senare upprepas det gång på gång, både våld och dödligt våld.

En kvinna lyckas ringa 112 efter att ha varit inlåst av mannen i många dagar. Mannen anhålls. Hon berättar att detta har hänt många gånger och att han brukar komma till hennes arbete och tvinga med henne hem. Han har slagit henne, hon har skador som dokumenteras. Dagen efter blir hon rädd och tvekar att medverka. Förhör har hållits och spelats in. Hon vill att han släpps ut, för hon är rädd, men vill ha kontaktförbud. Åklagaren släpper ut honom direkt, inget kontaktförbud och allt utom det inspelade hotet läggs ner. Mannen söker upp kvinnan direkt

En annan kvinna blir förföljd av mannen varje dag, han kommer till hennes arbete, hotar henne, försöker våldta henne, tar sig in i hennes hem. Åklagaren vill avvakta med beslut om anhållande. Efter begäran om överprövning ändrar åklagaren sig.

Jag skulle kunna fortsätta sida upp och sida ner. Förundersökningar som läggs ned alldeles för snabbt eller som blir liggande väldigt länge och sedan läggs ner. Väldigt få män frihetsberövas. (I ett annat fall har en man utsatt en annan man för våld och han anhålls och häktas- som sig bör)

Ibland blir jag helt uppgiven och vill bara ge upp. Men oftast blir jag mest arg och tänker att jag måste skriva om detta, jobba med detta, föreläsa. För det måste ske en ändring. Det måste det. För vi kan inte längre acceptera att kvinnors frihet ska begränsas och att de ska utsättas för våld och dödas.

Och anledning till att jag är övertygad om att det kommer bli en förändring är att det finns många som jag. Många som strider för kvinnorna och barnen och vi vägrar ge upp.

Jag tänker på reklamen där några barn målar ett hus och paret som bor där tycker att det tar för lång tid. Barnen svarar- Vill ni att det ska gå snabbt eller att det ska bli bra. Svaret är självklart. Bra såklart. Därför vill jag be åklagare

– att inte lägga inte ner förundersökningar för att ni kan det och för att det är den snabba lösningen,

– att inte låta bli att frihetsberöva för att ni har alldeles för mycket att göra (jag vet att ni har det och jag förstår känslan).

– Gör en noggrann förundersökning, frihetsberöva ofta i dessa fall- för det finns oftast anledning till det

Först då blir det synligt hur ofta dessa brott sker och först då blir det synligt hur mycket resurser åklagare och poliser behöver för att kunna utreda dessa brott på bästa sätt.

För det måste bli bra om det ska kunna finnas en chans att förhindra dödligt våld och för att kunna lagföra förövarna. När vi når detta mål kan vi börja prata om nollvision och att förhindra första slaget.