Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

KRÖNIKA: ”Jag läste Annie Ernaux ”En flickas memoarer””

Krönikor
Publicerad: 2022-11-24 11:42

KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, tingsnotarie och ledarskribent.

När jag plockade upp En flickas memoarer av Annie Ernaux hade jag inte läst något från årets nobelpristagare i litteratur innan, men det kan sägas generellt om böcker där författaren utgår från det egna jaget. Ska jag lägga min tid på att läsa något självbiografiskt så ska det vara en bok från någon alldeles särskild. Någon som har flyttat på berg och delat på hav, någon vars historia och gärning förändrat samhällets riktning för alltid. Inte ödsla min tid på att läsa om handlingar jag själv utfört eller någon vars smärta jag själv upplevt. Där finns ju inget nytt att hämta eller lärdom att lära.

Denna min något maskinmässiga inställning kan förmodligen härledas till en uppväxt där ambition och progression gavs störst vikt. Lär dig springa innan du kan gå. Det är inte resan som är målet, det är målet som är målet. Det framgår ju av ordalydelsen. Aldrig stanna upp i känslor, tankar, i smärta eller i skam. Och om man nu skulle vara för känslig för att stänga av kan man alltid gråta springandes.

Så att läsa ”En flickas memoarer” frustrerade mig. Annie Ernaux inte bara stannar i känslorna, tankarna, smärtan och skammen, hon fullständigt vältrar sig i den. Som 75 år gammal kvinna återbesöker hon flickan från 1958, flickan som arbetade som ledare under en sommar på koloni i Normandie. Hon vandrar genom mörka korridorer, källare med dammiga grammofoner och enbäddsrum med knarriga sängar där hon ger sin flickdom till äldre män med fästmör i långbortistan. Dissekerar flickan från 58, hennes naivitet, dumhet, ambition och högmod. Har mage att skriva 200 sidor om en fullständigt normal flickas fullständigt normala uppväxt, hennes fullständigt normala begåvning och fullständigt normala flicktankar.

Ingen slutsats ges heller som belöning för att jag läst En-Fullständigt-Normal-Flickas-Memoarer. Berättelsen avslutar Annie Ernaux istället med orden ”Jag fann en minnesanteckning om intentionen (för boken) bland mina papper: Utforska avgrunden mellan den förfärande verkligheten i det som händer i ögonblicket när det händer och den besynnerliga overklighet som det som har hänt iklär sig flera år senare.

Jag stänger irriterat pärmen och frågar mig: Kan man som fullständigt extraordinärt ordinär person ta sådant utrymme – och belönas med ett nobelpris för det?

Och där är nog också poängen med hennes skrivande.  Att hon tar utrymmet. Tvingar med läsaren på en långsam och planlös vandring längst med jag-jag-jaget där syftet inte är att nå ett mål men att skamlöst stanna kvar på samma fläck. Det finns ingen lärdom att lära, ingen makalös gärning som ska rullas ut och hänföra läsaren. Bara Annie Ernaux högst själviska självutforskning. Ett rest långfinger till mig och de utav oss som inte ser värdet i att vältra och älta våra erfarenheter såvida de inte är storslagna sådana – och därför aldrig skulle ta modet till oss att lyfta en penna för att skriva ner de vi upplevt heller.

Så blev också en högst ordinär flicka en extraordinär författare. Inte så mycket för att historien som berättas är märkvärdig, eller för att språket med vilken den berättas är särskilt säreget, men för att det är ett utrymme som tas i anspråk för vanliga kvinnors vanliga livsöden. Ett skamlöst författarskap som vägrar motivera sin existens eller sina berättelser med något högre syfte.

För en hårdnackad duktig flicka som någonstans någongång bestämt att hennes person och gärning behöver tjäna ett högre syfte för att ha existensberättigande skänker Annie Ernaux tröst och eftertanke. Och däri ligger, ironiskt nog, lärdomen.

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: