KRÖNIKA – av Ulrika Rogland, tidigare domare och åklagare som nu arbetar som advokat och målsägandebiträde med fokus på brott mot barn, relationsvåld, sexualbrott och hedersvåld.
Solen skiner, knoppar brister och träden är ofattbart vackra i sin skira grönska.
Det är lätt att gå upp på morgonen, även tidiga morgnar, när det är ljust och vackert. Hundpromenad till fågelsång och livet känns lätt.
För mig.
Men i jobbet dras jag ner i mörkret. Håller en hand hårt om kanten till våren, grönskan och fågelkvittret. Kan inte tappa taget, får inte dras med ner.
Men ibland är det svårt.
Jag möter unga tjejer där i mörkret. De får inte njuta av solen. De är inlåsta i månader. Mot något bättre, förhoppningsvis, men vägen är lång och svår.
I mörkret finns:
De som förlorat en mycket kär dotter.
Den äldre kvinnan som blivit lurad på sin fastighet
Barn som tvingas möta föräldern som gjort dem illa
Kvinnan som tvingats fly efter att hon nästan förlorade sitt liv av hans hand som höll hårt om hennes hals.
Flickan som gång på gång rymmer från sin pappa hem till mamma.
Det är så lätt att dras med och dras ner. Jag vaknar och tänker på dem alla. Ibland kan jag inte somna om men oftast räddar sömnen mig.
Det kan kännas hopplöst men plötsligt ett leende mitt i allt och solen tränger sig in. Det är som barnen som varit med om det värsta sa den där natten när det hemskaste hänt. Det var dåligt men också lite bra (för där fanns fina leksaker).
Så länge vi kan hitta glädjen, den lilla solstrålen, även i de svåraste finns det hopp.
Med önskan om en fin vår och sommar. Med mycket sol.
