KRÖNIKA: ”Hovrätten vet vad en snippa är – det var inte problemet”

KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, tingsnotarie och ledarskribent.

Ingen kan ha missat den nu ökända domen från Hovrätten för Västra Sverige. Såväl allmänheten som tongivande representanter ur det juridiska skrået har uttryckt sin bestörtning över att hovrätten ansett att det varit styrkt att mannen haft sitt finger inne i den 10-åriga flickans snippa, men trots detta friat honom från våldtäkt mot barn. Taggen #jagvetvadensnippaär har tagit över sociala medier, en protest mot att de lagfarna domarna och nämndemännen i sina domskäl angav att det inte stått klart vad flickan menat med ”snippa”.

Hovrätten har också fått kritik för att den valde att citera Svensk ordboks definition av snippa (”Ett vardagligt uttryck för kvinnans yttre könsorgan”) varpå hovrätten i sina domskäl konstaterade att ”Snippa ska därmed inte förstås som synonymt med ”vagina” eller ”slida”, som i ordböcker beskrivs som ”kanal som förbinder de yttre könsorganen med livmodern.”.

Att dra in Svensk ordbok var klumpigt och gjorde hovrätten en otjänst. Det var aldrig den semantiska definitionen av ordet snippa som var knäckfrågan hovrätten försökte redogöra för, utan vad flickan menade med ordet (något lagmannen Åke Thimfors också uttryckte i Dagens Nyheter 4/3).

Med andra ord och med risk att framföra en högst impopulär åsikt: Rätten vet vad en snippa är – det var inte problemet.

För att vara fråga om våldtäkt kräver lagen att det är frågan om samlag eller ”en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag”. Av Högsta domstolens praxis men även statliga utredningar följer att beröring av könsorgan, till och med om det inneburit viss smärta eller gjorts på ett barn, såvida det inte är fråga om penetration inte är att anses jämförlig med samlag.

Det är detta hovrättens dom vilar på och har refererat till. Eftersom hovrätten inte anser det styrkt att den tilltalade penetrerat målsäganden är det enligt lagstiftningen inte heller fråga om våldtäkt. Eftersom åklagaren återkallat sitt andrahandsyrkande om sexuellt ofredande gick mannen helt fri. Att åklagaren i efterhand sagt att hon kände sig pressad att göra så av rätten har ingen betydelse, tvärtom. Hon är en fristående tjänsteman och ska ha integriteten att inte återkalla sitt andrahandsyrkande oavsett vad.

Flickan hade i det inspelade barnförhöret uppgett att mannen hade haft sitt finger ”inne i” snippan, visat med gester och på frågan om hur långt han hade fingret svarat ”typ långt inne”. Att flickan i en polispromemoria uppgavs att inte veta huruvida den tilltalade tog in fingrar i henne var även något hovrätten behövde värdera. Slutsatsen blev att de, med det underlag som fanns, inte ansåg att det gick att utröna vad flickan menade och i vart fall då inte kunde välja den uppgift som var till minst förmån för den tilltalade.

Flickans berättelser är dock inte problemet, hon har gjort alla rätt. Hon har så väl det kan begäras av en 10-åring redogjort för vad hon varit med om. Problemet var de vuxna som hade ansvaret att se till att saken blev tillfredställande utrett men misslyckades med att göra det – målsägandebiträdet, åklagaren och rätten.

I detta fall där man friar någon på grund av att man inte anser sig förstå vad målsäganden menar med ett visst ord finns det flera verktyg rätten hade kunnat använda sig av. Man hade kunnat använda sig av materiell processledning och vänt sig till åklagaren för att be denna förtydliga vad som menas med gärningsbeskrivningen: ”Påstår åklagaren att målsäganden menar att den tilltalade penetrerat hennes snippa med sitt finger?”. Vid en sådan fråga hade eventuella oklarheter skingrats och i annat fall hade åklagaren fått påkalla ett kompletterande barnförhör. För det fall rätten alltjämt inte skulle anse att det skett en våldtäkt är den inte heller bunden av åklagarens brottsrubricering om gärningsbeskrivningen också täcker rekvisiten för ett annat brott. Varför hovrättsdomarna låtsats att så inte var fallet är märkligt.

När det handlar om så allvarlig brottslighet, sådan ung målsägande och man avhänger hela domen på att man inte förstår vad målsäganden menat med ett visst ord kan man absolut anse att det åligger domstolen att i sitt processledningsansvar vidta en eller flera av nämnda åtgärder. I sin tur borde åklagaren under alla omständigheter inte återkallat sitt andrahandsyrkande.

Slutligen: domen har nu avhandlats i varje tänkbar media, manifestationer har hållits och det har skrivits en protestlista med över 90 000 underskrifter. Anser allmänheten att beröring av och i könet utan penetration – kanske särskilt på barn – ska anses som våldtäkt så finns det all möjlighet att ålägga lagstiftaren att ändra lagen.