KRÖNIKA – av Ida Kjos, jurist och föreläsare, aktiv för jämställdhet via sociala medier samt poddare.
Det är nytt år och nya tider. Eller i vart fall tid för reflektion om tiden som ska fylla detta nya år. Idag tänker jag inte skriva om juristbranschen eller vad som kan förbättras i den. Nej, idag tillåter jag mig att fritt resonera kring något större än så.
Det skymmer över Stockholm och den blodröda januarihimlen skriker om min odelade uppmärksamhet – vackrare än någonsin. Det brinner längst horisonten och det bildas tittköer i trafiken bland trafikanter på väg hem från jobbet. Jag kan inte undgå att reflektera över om det finns något som kan mäta sig med naturens skönhet. Någonsin. I dess fullständiga prakt och totala oförlåtlighet. Den bara är. Precis som den är. Ber inte om ursäkt, fogar sig inte och gör sig heller aldrig mindre. Naturen bara är – fullt ut sitt sanna jag.
För snart ett år sedan förlorade jag min tvillingsyster Elin i lungcancer. Hon hade aldrig så mycket som sett åt en cigarett, än mindre levt på ett sätt som gav en förhöjd risk för cancer. Men livet är totalt oförutsägbart. Det tar och det ger, när vi minst anar det. Trots att många av oss lever ett privilegierat liv vet vi att livet är obarmhärtigt orättvist. Vi ser det runt omkring oss och vissa får själva uppleva det. Vi ska ha tur. Tur att födas i “rätt” land, i “rätt” familj och med “rätt” förutsättningar. Vi kan hoppas på 75 år innan det är dags att säga farväl till jordelivet. I bästa fall.
Den som förlorat någon att älska vet att livet aldrig någonsin blir sig likt igen. Det kommer innehålla en bottenlös saknad som alltid ska finnas där, och göra sig påmind om det som var men inte längre är eller blir. Men det finns också ljus, hopp och ofrånkomliga insikter. Insikten om att tiden är knapp och inte väntar på någon. Men också den om att livet kan vara så vansinnigt vackert, när vi lever det sant. Som hela oss själva. När vi lever som vi är. Leder som vi är. När vi står upp för det vi tror på och lever efter våra värderingar. När vi låter vår egen inre kompass styra istället för den omgivningen och vår samtid förinställt åt oss. När vi vågar stå kvar trots att det blåser. Låter känslor ta plats, drömmar få näring och ger oss själva tillåtelse att rättmätigt ta huvudrollen i filmen om vårt eget liv.
Den världsberömde läkaren och författaren Gabor Maté har påstått att “Authenticity is a survival need”. Han menar att det är fundamentalt för den mentala hälsan att vara autentisk – den du är. Utan kontakt med oss själva tappar vi vår egen kompass och vår kärna, vilket leder till olycka. Han tycks mena att livet handlar om att skala av de trånga lager vi iklätt oss för att passa in, tillhöra och bli accepterade, för att kunna återgå till det som är vårt sanna jag. I denna filosofiskt, ostrukturerade självhjälpsfundering vill jag fråga dig som läst hela vägen hit om du lever ett liv som är sant?
Ni förstår, när livets ändlighet blir uppenbar tycks beslut som tidigare känts otänkbara lätta att fatta. För om inte nu, när? Oro och rädslor för det värsta tänkbara får bytas ut mot “vad är det bästa som kan hända”. Om ingen har märkt dig ännu och gett dig den där befordran som du så länge drömt om; be om den. Högt och ljudligt. Gör jobbet som krävs för att få den – om det är vad du vill ha. Ta det obekväma samtalet med kollegan som du inte drar jämt med. Bjud ut en ny vän på lunch. Be om hjälp. Berätta att du är ensam. Eller lämna. Byt arbetsplats eller byt riktning. Förändring är möjlig så länge vi andas. Gå inte ett helt år till med skav i bröstet. Samla istället på fler tillfällen av djup tillfredsställelse. Tillåt dig att gå “all in” på något som får din tid att stanna. Gör något för någon annan. Men framförallt – gör något för dig som är du. Något som får ditt hjärta att sjunga.
Låt ditt nästa år bli ett där naturens skönhet och självklarhet sätter exemplet. Där du inte ber om ursäkt för dig, din existens eller dina åsikter. Där du tillåter dig att vara stark, sann och fri – i ditt ledarskap och din person. Där du är, precis den du är.
