Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

KRÖNIKA: ”En läkare med civilkurage är fler än 8 partier utan”

Krönikor
Publicerad: 2020-09-24 11:00

KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, biträdande jurist på Vernia advokatbyrå, ledarskribent samt ambassadör för organisationen GAPF- glöm aldrig Pela och Fadime

Sommaren 2019 bjöd Staffan Bergström, pensionerad läkare och professor emeritus i Internationell hälsa vid Karolinska institutet in mig till att delta i ett panelsamtal under Almedalsveckan om assisterat döende. Jag visste då inget om honom utöver att han var ordförande för organisationen som arrangerade panelsamtalet, Rätten till en värdig död (RTVD), och möttes av en lugn, eftertänksam och principfast herre som visade sig vara långt före sin tid. I juni 2020 hjälpte han nämligen 64 år gamla ALS-sjuka Per Maritz att avsluta sitt liv.

Per Martiz var obotligt sjuk och höll på att långsamt, och bokstavligt, kvävas av sin sjukdom. Eftersom den svenska vården inte erbjuder frivillig läkarassisterat döende hade han ordnat med en resa till organisationen Dignitas i Schweiz. Dignitas är den enda organisationen i världen som tar emot utländska medborgare som önskar att avsluta sina liv genom assisterat döende. På grund av Coronapandemin hade Pers resa blivit inställd, och han befann sig i ett limbo av utdraget lidande. När han vägrade läggas in på hospice för att avvakta sin utdragna död vände han sig desperat till Staffan Bergström, som efter mottagande av läkarintyg, Dignitas-handlingar med beviljande av assisterad dödshjälp i Schweiz, skriftligt samtycke från patient och anhöriga samt bekräftelse av karantänsrelaterad inställd resa till Schweiz bestämde sig för att bönhöra honom.

Per avled lugnt i sitt hem omgiven av sina nära och kära. Den dödliga dosen sömnmedel kunde han ta på egen hand, tack vare den begränsade rörlighet han fortfarande hade i ena armen. Strax innan hade han talat med journalister från Dagens Nyheter och sagt ”Två minuter efter att jag fick diagnosen tänkte jag: Jag vill ha kontroll över hela mitt liv, inklusive döden” (DN 16/7). Staffan Bergström, som sedan innan accepterat att hans handlande kunde resultera i åtal, kallade därefter själv polisen till sig och bekände handlingen. Syftet är, enligt han själv, att få saken prövad rättsligt. Mycket riktigt inleddes en förundersökning om medhjälp till dråp, och Bergström riskerar nu såväl fängelse som att förlora sin läkarlegitimation.

Baserat på den praxis som finns på området är det inte sannolikt att Bergström kommer att behöva frukta någon fällande dom i rätten, om ens åtal. Som känt går det en fin linje mellan medhjälp till självmord och medhjälp till dråp, där endast den senare är en olaglig handling. Linjen har dock utstakats i ett antal rättsfall, där tungan på vågen ligger i huruvida det är den egna handlingen som självständigt bragt personen om livet eller inte. I NJA 1979 s. 802 hade en kvinna på sin mans uppmaning fört in 70 barbitursyretabletter i hans mun vilka han själv svalt och omedelbart därefter — medan mannen ännu var i livet — injicerat insulin i hans ena armveck. Morgonen därpå påträffades han död i sin säng.

Kvinnan dömdes i Högsta domstolen för dråp till fängelse i ett år. I domskälen konstaterades att det inte hade utretts om mannen avlidit av tabletterna, insulinet eller båda i förening och att därmed gränsdragningen mellan gärningsmannaskap och medhjälp var avgörande för om kvinnans handlande kunde anses brottsligt. Efter att ha funnit att kvinnans åtgärder fick bedömas som en enda gärning konstaterade HD att gärningsförloppet hade sådant mått av självständigt handlande att hennes medverkan var att bedöma som gärningsmannaskap.

Staffan Bergströms handlande kan inte anses jämförbart med den praxis Högsta domstolen fastställt. Av de uppgifter som finns tillgängliga har han endast tillhandahållit sömnmedlet, men patienten tog samt svalde det självmant. Fälls inte Bergström har han genom sitt handlande inte bara lyckats ge lindring till en medmänniska i nöd, men visat vägen framåt för de läkarkollegor och forskare som under decennier vädjat till politikerna om en utredning och ändring av lagstiftningen.

Vad den svenska allmänheten tycker om saken är dock tydlig. I en färsk opinionsundersökning från Novus utförd på uppdrag av RTVD i september 2020 intervjuades 1147 personer i åldrarna 18–84 om deras inställning till assisterat döende, alltså när patienten själv utför handlingen men tillhandahålls medlen av en läkare som också övervakar processen. 8 av 10 var positiva till en legalisering av assisterad dödshjälp, och 8 av 10 (inkluderat de som inte var positiva) var för att en parlamentarisk utredning skulle göras i saken.

Sveriges läkarförbund har däremot länge varit emot assisterat döende med motiveringen ”Att vidta åtgärder i syfte att patienten ska avlida är främmande och väsensskilt från uppgiften att ge vård och bota, behandla och lindra sjukdomar”. Förbundets motivering säger dock emot sig själv. Om en sjukdom är obotbar och endast orsakar lidande, är inte den ultimata lindringen döden? Samtidigt uppger nu 80 % av svenskarna att assisterad dödshjälp ska vara tillåtet vid obotlig sjukdom. Det är då rimligt att anta att det också finns svenska läkare villiga att hjälpa den som vill bli fri sina plågor på ett sätt de anser värdigt. För så är det ju givetvis. En enkel sökning på ämnet visar en splittrad läkarkår, där den ena sidan håller fast vid Sveriges läkarförbund och den andra vill kunna bönhöra sina patienter när den palliativa vården inte längre räcker.

En assisterad dödshjälp som ingår i vår statliga sjukvård och en process som noga överses av psykologer och läkare säkrar rätten till ett värdigt liv – och en värdig död. Professionell och icke-vinstdrivande översikt säkerställer att ingen tar ett beslut pådrivet av någon annan, och att personen i fråga verkligen inte kan bli fri från sin plåga på annat sätt. Goda exempel att ta efter finns i flera industrialiserade länder, som Schweiz, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Kanada.

Att organisationer som Dignitas finns är ingen lösning på problemet. Även om organisationen idag är icke-vinstdrivande kostar ändock behandling, boende, resa och kroppens färd tillbaka till hemlandet ca 50 000 kronor. Den som har råd kan välja att bli fri sitt outhärdliga invalidiserande handikapp eller olidliga smärta. Den som inte har det är förpassad till att lida livet ut. Ett liv och en död utan smärta kan givetvis inte tillåtas bli en klassfråga.

Likväl som man har rätten att få leva ett liv fritt från våld och smärta, likväl ska man ha rätten att få en död fritt från densamma. De som är emot assisterat döende är inte de sjuka och lidande, utan friska och kapabla personer med haltande moralargument. Lyssna på de obotligt sjuka, de i konstant smärta som lider dag efter dag. Läs om Holly Warlands historia på hennes Instagram. Lyssna på dokumentären ”Sista resan” om det svenska paret Ingvor och Erkkis. Det finns ingen etik och moral i världen som kan förneka dem, och det ska inte heller den svenska staten. Det är skamligt att det ska krävas en läkare med civilkurage för att få åtta partier att hörsamma kravet på förändring.

Krönikan är en del av Dagens Juridiks satsning, tillsammans med Legally Lady, där advokat Ulrika Rogland, juristen Dana Pourkomeylian, advokat Camilla Wikland samt juristerna bakom #medvilkenrätt Emma Fagervall, Ida Kjos och Caroline Snellman turas om att skriva kolumner en gång i veckan.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se