KRÖNIKA: ”Ebba Busch, 1600-talet ringde”
KRÖNIKA – av advokat Amanda Mikaelsdotter, Hope Advokater.
För ett år sedan stod den förra regeringen, med den dåvarande – och vid tiden nytillträdde – näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen, inför att fatta ett beslut om en ansökt gruvetablering i Jokkmokk. Ett tillstånd som två månader senare meddelades och skrevs under av Thorwaldsson.
Inför beslutet uttalade sig Thorwaldsson i media. I sig inget ovanligt när ministrarnas olika ansvarsområden uppmärksammas. Thorwaldsson nöjde sig emellertid inte med att i egenskap av beslutsfattare uttala sig om processen i objektiva termer. Något som bör kunna förväntas av förtroendevalda statsråd när de uttalar sig i specifika ärenden. Istället valde Thorwaldsson att gå ut och proklamera sin kärlek till gruvindustrin, både i termer av att han och hans parti älskar gruvor och att han hoppas kunna öppna fler gruvor.
Uttalandet ledde till chockuppgång på börsen för det brittiskägda bolaget som stod för tillståndsansökan. Thorwaldssons inställning hade fått investerarna att vakna. Det var uppenbart att näringsministern hade bestämt sig för att Jokkmokk skulle bli en gruva rikare på bekostnad av urfolket och rennäring i området.
Kärleksförklaringen ledde dock inte bara till reaktioner på börsen, utan även till – i sammanhanget – svidande kritik från Konstitutionsutskottet (det utskott i Sveriges riksdag som bland annat har i uppdrag att granska statsrådens arbete). Utskottet konstaterade att uttalandet kan ge upphov till tvivel om att regeringens prövning är saklig och opartisk. Konstitutionsutskottet poängterade särskilt vikten av att statsråden respekterar grundlagen och strävar efter att upprätthålla förtroendet för det allmänna.
Sverige har ett system – som starkt kan ifrågasättas om undertecknad tillfrågas – som innebär att tillståndsprövningar av miljöfarliga verksamheter där allmänna intressen står mot varandra kan läggas på regeringens bord. Detta innebär dock inte att regeringen i första hand ska fatta beslut utifrån sin politiska uppfattning. I dessa prövningar agerar regeringen som statens högsta förvaltningsrättsligt beslutande organ och statsråden utövar å statens vägnar myndighetsutövning. I dessa prövningar kan alltså regeringens uppdrag på många sätt jämföras med domstolarnas.
Vid en sådan jämförelse blir det för de allra flesta uppenbart att Thorwaldssons uttalanden framstår som både opassande, och i strid med rättsstatens grundläggande krav på att det inte ska finnas skäl att tvivla på att den som sitter med beslutsklubban i hand har egna intressen i saken.
Den 12 januari i år bjöd den nya regeringen, i egenskap av ordförande för EU-kommissionen, in till ett toppmöte i Kiruna. Enligt statsminister Ulf Kristersson ville regeringen visa upp ”en unik region i EU där det just nu pågår en grön industriell omställning”. Med nymanikyrerade naglar passade Ebba Busch på att stanna till i Jokkmokk på väg upp mot Kiruna. Här hade det funnits skäl att ifrågasätta varför hennes naglar spelar roll – om det inte var för att energi- och näringsministern och vice statsministern under sin turné i Sápmi valt att skriva den kemiska beteckning för Litium (Li) och järn (Fe) på naglarna.
Väl i Jokkmokk, som en vandrande reklampelare för den gröna kolonialismen, höll Ebba Busch en presskonferens. Kanske hade man kunnat förvänta sig att energi- och näringsministern, när regeringen väl var representerad i Sápmi hade uppmärksammat samerna, den samiska kulturen och renskötseln som en bärande del av kulturen. Stående på urfolkets marker, vilka är hotade att försvinna till förmån för den ansökta gruvetableringen, väljer Ebba Busch istället att säga: ”Vi har haft ministrar förut som har sagt att dom älskar gruvor, och jag älskar också gruvor. Jag har tagit över den stafettpinnen.”
Sällan har ”ridå” känts mer passande.
Att det inte ligger för den svenska staten att lära sig av historien bevisas om och om igen. Inte minst i hur politikerna, med skygglappar stora som tefat, låter exploateringen av Sápmi fortskrida som om de särskilda rättigheter samerna har i egenskap av urfolk inte fanns. Den politik regeringen ger uttryck för är ett industriellt anspråk på samernas marker som innebär att Sverige inte kan göra annat än släppa sin höga svansföring, och rätta in sig i ledet av länder som negligerar mänskliga rättigheter till förmån för ekonomiska intressen.
Ebba Busch säger sig ha tagit över stafettpinnen från Thorwaldsson. Vad energi- och näringsministern tillika vice statsministern egentligen har tagit över är en stafettpinne som vandrat från hand till hand i statsmaktens korridorer sedan birkarlarna, i kronans tjänst, genom skatteindrivning påbörjade sin exploatering av samernas marker.
Gustav Vasa gjorde under sin tid vid makten i ett 1500-talets Sverige anspråk på markerna i norr och menade att ”sådana ägor som obyggda ligga, höra Gud, oss och Sveriges krona till, och ingen annan”. Med den här inställningen skulle naturresurserna i norr ge resurser till den svenska kungamakten. Idag beskriver regeringen det som att staten behöver markerna för den gröna industriella omställningen. Kanske skulle Gustav Vasa försvara sig med att grundlagen, i den mån grundlagen vid tiden kunde kallas för en sådan, inte var tillräckligt tydlig på området. Jag har svårt att se en enda förklaring som idag kan godtas för regeringens bortseende från mänskliga rättigheter och grundlagen.
Energi- och näringsministern menar att Sverige ska värna identiteten som en stolt gruvnation. Menar Ebba Busch den gruvnäring som idag utgör ett hot mot urfolkets renskötsel, kultur och liv? Eller menar Ebba Busch den gruvnäring för vilken den svenska kronan under 1600-talet tvångsrekryterade samer för tvångsarbete?
Ebba Busch, 1600-talet ringde och bad om att få tillbaka sin identitet som stolt kolonialmakt.
