KRÖNIKA: ”Det är inte lagen som skyddar kvinnor mot övergrepp”

KRÖNIKA – av Sofia Stureson, jurist med inriktning på finansiella regelverk, med specialisering inom fondrätt.

Män verkar fortfarande inte ha greppat det här med samtycke, samt att det inte går att samtycka till sexuella och våldsamma handlingar i efterhand. Tyvärr verkar det finnas både en och annan samtyckesfuskare där ute i singelträsket och jag börjar undra vad män tycker är okej att göra utan att fråga först? Min iakttagelse är att män anser att #metoo har gjort det svårare för dem att ta initiativ till sex. Men även om män må ha blivit försiktigare med att ta initiativ så tror de att är allt tillåtet när de väl träffar en kvinna som tar initiativ. Hela kvinnans kropp står då till mannens förfogande, för hon vill ju ha sex. Problemet är att män utgår från deras perspektiv på sex och övergrepp. Det män definierar som övergrepp blir normen för vad ett övergrepp är. Det är enligt denna logik därför tillåtet att vidta handlingar som en kvinna kan uppleva som övergrepp. Det är lättare att be om förlåtelse än tillåtelse. För det är ju kvinnan som avviker från normen, inte mannen.

Samtycke, eller ”frivilligt deltagande” som det benämns i 6:e kapitlet i Brottsbalken, är något som ska ha ”kommit till uttryck genom ord, handling eller på annat sätt” innan en sexuell eller våldsam handling utförs. Argumentet om att ”frågor under sex kan förstöra stämningen” är sålunda inte giltigt. Om en kvinna själv inte har uttryckt sin vilja kring en specifik handling får mannen inte utföra den utan att fråga först. Mannen kan inte heller lägga ansvaret på kvinnan genom att säga att kvinnan borde ha sagt vad hon inte är okej med innan sexet påbörjades. Precis som att en inte ska köra bil utan körkort så ska män inte ha sex innan de begripit vad samtycke är. Bara för att en man kallar sig för feminist, har några högskolepoäng och tycker att han är ”woke”, så betyder inte det att han är immun mot att vara en sexförövare. Att inte vara en sexförövare är tydligen något som kräver en viss ansträngning från mannens sida. Detta är vidare något som mannen måste underhålla och ompröva under hela sitt liv. Att en man har varit i ett långt förhållande och därför ”har glömt hur man dejtar” och ”är lite ringrostig” är inte ursäktande, för crescendot i sex ska inte vara som crescendot i Bergakungens sal.

Kravet på samtycke är inte unikt för sexualbrottslagstiftningen utan återfinns i en mängd olika lagar, såsom att en måste acceptera cookies innan de lagras på ens dator, att en måste samtycka till att få nyhetsbrev skickade till sin e-mail, eller att en först efter att ha signerat ett avtal ger ett bolag rätt att behandla ens personuppgifter för vissa specifika ändamål. Det kan ju omöjligen vara så att lagstiftaren menar att en kvinnors personuppgifter har ett starkare juridiskt skydd än deras kroppar? Ska en kvinna behöva ”opt-out” från övergrepp? Finns det någon form av negativ avtalsbindning vid sex likt en hemförsäkring som förnyas varje år? I sådana fall har kvinnan inte makten att välja sina egna bojor, utan kvinnan får då helt förlita sig på mannens godtycke. I praktiken är det inte lagen som skyddar kvinnor mot sexuella övergrepp, utan det är att män avstår från att begå dem.

Men mäns övergrepp mot kvinnor slutar inte där. En kvinna kan inte diskutera sina erfarenheter av övergrepp i etablerade ”finmedier”. För finmedierna släpper inte in sexualbrottsoffer i finrummet. För risken är att hon då begår förtal och att tidningen bryter mot pressetiska regler. Att sexualbrott placeras i facket ”sex” som anses vara något ”privat” gör att kvinnor är hänvisade till att berätta om och debattera sina erfarenheter i sociala medier. Där kan kvinnans upplevelse lätt avfärdas som ”fake news” eller anklagas för att vara överdriven, varpå kvinnan tappar all kredibilitet. Att en kvinna försöker höja sin röst är det som tar ifrån henne hennes röst. Kvinnor kan inte uppge mäns för- och efternamn live i bästa sändningstid. Det är ett privilegium som endast tillmäts män som utpekats som sexförövare.