KRÖNIKA – av Johanna van Rooij, projektledare på enheten för internationella relationer, Domstolsverket.
Är domarbanan en rent svensk yrkesbana eller finns det möjligheter att få utlopp för ett internationellt engagemang? Och oavsett hur det verkligen är – förmedlar vi en tillräckligt inspirerande bild av domarrollen till unga jurister? Projektledaren vid enheten för internationella relationer (Domstolsverket), tillika hovrättsassessorn Johanna van Rooij, funderar här över sina egna yrkesval i förhållande till sin identitet som barn till två invandrade föräldrar.
Vem är den svenska domaren? Jag minns när Stockholms universitet i början av juristutbildningen bjöd in till föreläsning, där olika yrkeskategorier diskuterade sina yrkesval och sin arbetsvardag. Domaren som medverkade kändes kompetent men återhållsam, och kanske lite färglös. För mig kändes domaryrket som ett val där man skulle briljera i duktighet men vara måttfull i nästan alla andra bemärkelser. Känslan var att domarvärlden var homogen, med en tydlig svensk identitet. Antagligen inget för mig.
Men jag kom att ändra min inställning under studietiden. Tjänsterna som notarie, fiskal och assessor var populära bland studenter och domarbanan ansågs lägga grunden för en stor bredd av eftertraktade statliga tjänster. Med tiden började jag inse att domarrollen var mer än jag först hade fått intryck av. Den kunde också vara en grund för flera internationella yrkesroller.
Jag satsade alltså på domarbanan. Men som invandrarbarn gick jag därmed mot strömmen, om man får tro statistiken. Sveriges domstolar hamnar på första plats när juriststudenter rankar drömarbetsgivare – men hur väl lyckas vi inom domstolarna locka juriststudenter med utländsk bakgrund? Bara tolv procent av de anställda i svenska domstolar har utländsk bakgrund, räknat alla personalkategorier. Detta kan jämföras med att hela 18 procent av de som studerar för juris kandidatexamen har utländsk bakgrund. Och av den svenska befolkningen har 27 procent utländsk bakgrund.
Uppenbarligen anser en mindre del av de kvalificerade juriststudenterna med utländsk bakgrund att Sveriges domstolar är en arbetsplats för dem. Varför ser det ut så? Har vi misslyckats med att skapa en arbetsmiljö där de känner sig inkluderade eller är vi dåliga på att kommunicera domaryrkets förtjänster?
Om jag försöker besvara frågorna utifrån min egen erfarenhet fanns det både för- och nackdelar med domarbanan så som jag såg det. Som barn till föräldrar som båda drabbats av krig kände jag instinktivt att det var viktigt att arbeta med något meningsfullt, gärna något som gynnade stabiliteten i ett demokratiskt samhälle. Jag uppskattade också rättvisan i det meritokratiska systemet, där betyg och arbetsinsatser var viktigare än ett kontaktnät.
Samtidigt upplevde jag domarbanan som en plats där man hela tiden blir bedömd och betygsatt. Man försöker då anpassa sig, och kanske dölja sin bakgrund från invandrade föräldrar. Det som känns mer typiskt ”svenskt”, den tydligt återhållsamma stilen hos domaren, var något som man försökte anpassa sig till. På så vis kändes inte invandrarbakgrunden helt och hållet välkommen.
Men när det självständiga arbetet som tingsfiskal började, kunde jag se att min annorlunda bakgrund ofta var till nytta. Den kunde skapa förståelse för utmaningar i livet, som svårigheterna att tillgodogöra sig ett nytt språk i vuxen ålder.
Jag tror att vi kan, och borde försöka, få ännu fler med utländsk bakgrund att känna sig kallade till domaryrket. Dels för att bättre spegla Sverige, men också för att inte gå miste om kompetens. Vi behöver bli ännu tydligare med att Sveriges domstolar välkomnar mångfaldsbakgrund och att vi är beredda att arbeta för att alla ska känna sig inkluderade.
Ett sätt att göra domaryrket mer attraktivt är att visa på den bredd som finns i yrkesmöjligheter. Själv insåg jag under domarbanans gång att det fanns fler möjligheter till internationella utbyten än jag först hade trott. Under tingsfiskalstiden pausade jag domarbanan för en sekundering till Europadomstolen i Strasbourg. Sekunderingen, som idag har återupptagits av Domstolsverket, är en unik möjlighet att arbeta för en internationell institution med idag 46 olika nationaliteter. För mig, med min bakgrund, kändes en så internationell arbetsplats som att komma hem.
Och de kunskaper om europakonventionen som jag fick på Europadomstolen har jag också kunnat använda i arbetslivet, bland annat vid Justitiekanslern.
Den här typen av internationella möjligheter kan hjälpa oss att locka fler med utländsk bakgrund. Idag är dessutom möjligheterna att kombinera domartjänsten med internationellt arbete ännu större. Man kan engagera sig i Domstolsverkets två större utvecklingssamarbeten med Bosnien-Hercegovina och Armenien, där flera svenska experter får lära och utbyta erfarenheter med sina utländska kollegor. Eller så kan man via Domstolsverket söka längre tjänster inom det fredsfrämjande arbetet, som EU:s rättsstödsinsats i Kosovo. Vi har också flera förfrågningar om internationella studiebesök varje år, vilket kan ge intressanta utblickar för värddomstolar.
De erfarenheter som genereras inom det internationella arbetet är dessutom till stor nytta för svenskt rättsväsende. Genom att se att saker kan göras på olika sätt med ibland lika fina resultat får man ett öppnare sinnelag.
I framtiden hoppas jag på att fler svenska domstolar får upp ögonen för vinsterna med att arbeta för ökad mångfald och en mer inkluderande arbetsmiljö. Framför allt behöver vi bättre kommunicera detta till juriststudenter: Domarrollen är mer spännande än du kanske tror. Den innehåller en mängd möjliga yrkesroller. Och internationella erfarenheter – som en invandrarbakgrund de facto är – är faktiskt en tillgång.
Faktaruta:
Definitionen av svensk och utländsk bakgrund är inte entydig utan varierar i olika utredningar och analyser. I den statistik jag har tagit del av från Statistiska Centralbyrån innebär svensk bakgrund personer som är födda i Sverige med minst en inrikes född förälder. Med utländsk bakgrund avses personer som själva är utrikes födda samt personer som är födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar.
Vid 25 års ålder hade 44 procent av de med svensk bakgrund i årskullen födda 1995 påbörjat en högskoleutbildning. Den andelen har varit förhållandevis stabil för 25-åringar med svensk bakgrund under de senaste tio åren. Motsvarande andel för 25-åringar födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar har under samma period successivt närmat sig och slutligen passerat andelen för de med svensk bakgrund. För årskullen födda 1995 var andelen 51 procent, att jämföra med 42 procent tio år tidigare (hämtat från Universitetskanslersämbetet och Statiska Centralbyråns publikation: Universitet och högskolor: Svensk och utländsk bakgrund för studenter och doktorander 2020/21).
