Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

KRÖNIKA :”Den vite mannens börda – ett kugghjul i hedersvåldet”

Krönikor
Publicerad: 2020-12-18 10:47

KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, biträdande jurist på Vernia advokatbyrå, ledarskribent samt ambassadör för organisationen GAPF – glöm aldrig Pela och Fadime.

Dikten Den vite mannens börda (orginaltitel: The White Man’s Burden) publicerades 1899 av poeten Rudyard Kipling i samband med USA:s ockupation av Filippinerna. Dikten har varit föremål för debatt, då den i en tolkning uppmanar till kolonialism och i en annan direkt beklagar sig över den orimliga bördan som vilar på den vite mannen att hjälpa andra folkgrupper. Då Kipling var en uttalad förespråkare av den europeiska kolonialismen är det inte osannolikt att båda tolkningarna är korrekta.

Idag, över hundra år efter dess publikation, river dikten fortfarande upp starka känslor. I en postkolonial tid där konsekvenserna av den europeiska industrialismen och kolonialismen studeras vid vartannat universitet har också en reell Vit mans börda växt fram. En skuld över den plundring, det förslavande och inte sällan rena utrotningskrig som följde kolonialismen, samt den politiska och kulturella påverkan som än idag präglar dessa samhällen lång efter att de sista erövrarna tvingades bort.

Under det senaste decenniet har den postkoloniala skulden slagit över i ren kulturrelativism. Exemplen är många och syns inte minst på svenska ledarsidor, hos svenska myndigheter samt i akademin. I sin artikel ”Vården vågar inte prata om kvinnlig könsstympning” (Kvartal 17/12) beskriver språkröret för Riksföreningen för Barnsjuksköterskor Magnus Dunder Forslin hur vårdanställda samt personal inom elevhälsa och socialtjänst kan avstå från att göra orosanmälningar för flickor som har blivit eller riskerar att bli könsstympade, i rädsla för att bli betraktade som rasister. I samma artikel redogör Forslin för förnäma västerländska akademiker som framhåller att den västländska kulturen vid kollision med den kolonialiserade ska vika sig för dess kulturyttringar – även om det skulle innebära vidriga, fysiska, övergrepp på individen.

I frågan om könsstympning menar exempelvis kulturantropologen Richard A. Shweder att de medicinska konsekvenserna inte alls är så omfattande som vi i Väst tror, utan i huvudsak sker utan konsekvens för kvinnans hälsa eller möjlighet till sexuell njutning. Ändå ”kränker det kristna känslor”, skriver Shweder. I januariutgåvan av tidskriften International Health (2019) skrev forskarna Mary McCauley och Nyneke van der Broeck att kvinnlig könsstympning är en kulturell praktik och att västerländska länder inte ska påtvinga sina kolonialistiska och imperialistiska värderingar på det.

Eftersom västvärlden byggt upp sina idag rika samhällen på skog, metall och grödor som initialt stals, med arbetskraft som initialt förslavades finns det utrymme att tala om skuld. Det finns ett utrymme, lika mycket fysiskt som existentiellt, för det kolonialiserade folket, språket och kulturen att återta, som också måste tillåtas att återtas i den takt som saken kräver. Det finns dock två fina linjer, och de går vid Sveriges gränser och vid varje människas okränkbara rätt till sin kropp och liv. För när kulturens krav tillåts gå före individens frihet har man letts så pass långt bort av identitetpolitisk ängslighet att människan i sig inte längre kan anses ha ett eget värde. Och om människan i sig själv inte kan anses ha ett eget värde i förhållande till kollektivet är steget till det totalitära samhället kortare än vad man tror, med praktexempel i de starkt patriarkala samhällena på Afrikas horn (där också 74 – 98 % av kvinnorna är könsstympade).

I sin iver att lätta sig själva från den vita mannens börda skadar kulturrelativisterna samma grupper de så desperat vill hjälpa. De ursäktar hederskultur, bäddar för våld och övergrepp samt legitimerar patriarkala strukturer och rent kvinnoförtryck. Tillåts deras uppfattningar få inflytande i den politiska och rättsliga utformningen kommer utsatta kvinnor finna sig själva i samma situation de sökte sig till Sverige för att undkomma.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se