Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

KRÖNIKA: ”Cancel culture – den enfaldiges kuddrum”

Krönikor
Publicerad: 2021-02-25 11:31

KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, biträdande jurist på Vernia advokatbyrå, ledarskribent samt ambassadör för organisationen GAPF – glöm aldrig Pela och Fadime.

Under de senaste veckorna har jag ägnat en del tid på det senaste fenomenet inom sociala medier, appen Clubhouse. Tanken är att man ska kunna hoppa in i olika ”rum” och där lyssna på samtalet som förs mellan andra användare. Vissa rum har ett tydligt samtalsämne som anges i titeln på rummet, i andra förs snicksnack om allt mellan himmel och jord. Varje rum har en moderator (ofta personen som initierade rummet) och den kan välja vilka andra användare som ska få talerätt. Har man inte bjudits upp på scenen av moderatorn kan man ”räcka upp handen” för att signalera att man har något att säga. Kortfattat: konferens på speed.

Att kunna hoppa in och ut i möten med politiskt likasinnade och oliksinnade, samt att kommunicera med allt från mediapersonligheter till politiker och journalister, har varit en välsignelse för en samhällsintresserad person som i coronatider haft en begränsad möjlighet att ventilera politisk frustration genom personliga möten. Dock tog inte lång tid innan appens minst sagt problematiska baksida visade sig.

I ett rum, låt oss kalla det rum A, hade under kvällen rasism diskuterats med över 300 deltagare. I rum A hade en deltagare använt sig av n-ordet. Efter att rum A avslutades skapades rum B, där det tidigare ämnet och det rasistiska invektivet i fråga diskuterades. Rum B modererades av en biträdande jurist på en byrå i Stockholm. Inte kort därefter skapades rum C, där den biträdande juristens ansvar för att moderera rum B blev samtalsämnet. Deltagarna i C kom snabbt upp i flera hundra, och spridda vittnesmål om vad den biträdande juristen sagt och gjort delades. Snabbt blev det hätsk stämning, och moderatorerna uppmanade deltagarna att börja maila och ringa ner den biträdande juristens arbetsplats.

Juristen i fråga bjöds in till rum C, för att stå till svars till den förbannade mobben. Då framkom det att kritiken i huvudsak var att juristen klandrades för att han modererat rummet B, och därmed tillåtit det rasistiska invektivets vara eller icke vara att diskuteras över huvud taget. Juristen hade alltså inte använt eller försvarat invektivet själv. Hans förmåga att företräda icke-vita personer i sitt yrke ifrågasattes, och därmed skulle han dras hals över huvud till skampålen och förlora sitt levebröd för att ens initierat frågan.

Dagen efter hade den juristens arbetsgivares mail-inkorg mycket riktigt fyllts med krav på hans avskedande, och sannolikt fick han lägga sin värdefulla arbetstid på att förklara för sin arbetsgivare vad han hade gjort kvällen innan. Mig veterligen har den biträdande juristen kvar sitt jobb, men händelsen belyser att det inte bara är offentliga personer som Haid Zafar, Martin Timell och Paolo Roberto som riskerar att förlora sitt jobb när folkdomstolens klubba slår i bordet. Även helt vanliga personer kan riskera sitt levebröd över åsikter eller handlingar som inte ens i den mest blodlystna åklagares ögon kan anses brottsligt.

Clubhouse är ett utmärkt forum att inte bara sprida förtal men initiera radering – cancel – av en person. Fenomenet kallas på engelska ”cancel culture”, och innebär att personen samt dennes åsikter och verk såväl virtuellt som fysiskt skall raderas från samhället. Som etablerat i rättslig praxis är gränsen för vad en offentlig person ska kunna tåla i form av smädelse högre än hos en privatperson, men företeelsen i sig är ett symptom på ett samhälle där människor hellre stänger in sig i en ekande åsiktskorridor än engagerar sig i intellektuell – och ibland provocerande – diskussion.

Ett samhälle där meningsmotståndare hellre tystas än bemöts är på väg åt helt fel håll. Det är också därför var och ens ansvar att inte bidra till att bygga den enfaldiges kuddrum, där meningsmotståndare kan raderas med motiveringen att deras åsikter skulle vara för ”kränkande” för att ens tillåtas existera. En varningsklocka bör ringa för vilket samtalsklimat som håller på att växa fram när gemensam kränkthet så fort leder till gemensam inskränkthet, inte minst hos jurister. Att avgöra huruvida någon är så pass bedräglig att den måste avlägsnas från samhället är nämligen vår uppgift – inte folkdomstolens.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se