Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

KRÖNIKA: ”Alla invandrares skuld”

Krönikor
Publicerad: 2022-12-30 11:27

KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, tingsnotarie och ledarskribent.

”När ni ser denna video kommer jag vara drunknad i floden bakom mig”

Mannen som tittar in i kameran har sorgliga ögon. Bakom honom rinner floden Rhône genom Lyon, den franska stad han sedan tre år tillbaka varit bosatt i med sin fru. Hon vet inte vad han är på väg att göra. Ett dygn senare, måndagen den 25 december, hittas hans kropp livlös i vattnet.

Mohammad Moradi var inte psykiskt sjuk. Han var inte drabbad av fysisk sjukdom eller ekonomisk utsatthet. Luften han andades var ren, hans uppehälle hederligt, hans liv tryggt. Men han tog sitt liv för han bar på en skuld vars tyngd han inte längre kunde utstå. En skuld som han delar med miljoner invandrare i allmänhet och nu iranier i synnerhet – skulden över att ha överlevt.

”Jag föredrar döden framför detta liv där mina landsmän lider. Jag är inte galen. Jag hoppas bara min död åtminstone kan få medier i Väst och Europa att uppmärksamma vad som händer i Iran. En liten gärning i den banalitet som är livet.” fortsätter han.

Skulden över att vara fri när miljoner landsmän lider under förtryck. Vreden över den orättvisa slump som blev tungan på vågen mellan oss utanför Iran och de som är kvar. Frustrationen över medias ointresse. Smärtan över insidan som slits sönder av ångest och oro samtidigt som man tvingar sig att visa hänsyn mot sina inte ont anade och fridfulla kollegor, grannar, vänner, älskare som inte förstår att hela världen brinner. Försöka engagera sig i deras vardagsbekymmer när allt vi kan tänka på är hur våra allra modigaste, våra allra bästa, står inför galgen. Att dag efter dag vakna och veta att aktionerna som står till buds är att dela vidare frihetskämparnas slagord, deras sargade och sönderskjutna kroppar, i sociala medier och demonstrera utanför Rosenbad.

Skriva en krönika.

”Jag vill att mina landsmän ska veta att mitt liv också tillhör Irans folk. Vi iranier utomlands delar er sorg och er smärta och om det behövs kommer vi ge våra liv”.

Mohammad Moradi kunde inte längre stå ut med att leva när barn i Iran skjuts, fängslas, torteras och våldtas för att få uppleva en bråkdel av hans frihet. Jag förstår honom för jag känner igen hans sorgsna ögon. Jag ser samma blick hos min mor som nästan varje helg sedan oktober åkt från Göteborg till Rosenbad för att demonstrera. Som skaffat sociala medier bara för att kunna ge regimtrogna svar på tal, även om ingen läser. Som sedan flera år tillbaka bojkottar varor från Iran och Turkiet.

Som aldrig återvänt till sitt hemland sedan dagen hon satte sin fot i Sverige, trots att hon kunnat.

Aldrig igen besökt släkt och vänner. Aldrig igen känt doften av nybakat noon barberi från bagerierna på gatan där hon sparkade boll som barn. Aldrig igen dra fingrarna över de silkesmjuka trådar som endast en persisk matta från Qom kan ha. Aldrig igen dricka chai med nabat under fruktträden eller bada i Persiska vikens klarblå vatten.

Aldrig få visa sina barn hemlandets skönhet och godhet för ”Man flyr inte till en demokrati för att ta semester i en diktatur, Dana”.

Skulden är kvar hela livet och den ges i arv, även om det är det sista våra föräldrar vill ska ske. De kom ju hit för vår skull, för att bespara oss lidandet. Ändock är smärtan så stor att iranier i exil väljer att ta sitt eget liv i solidaritet med sina landsmän än att utstå maktlösheten.

Vi som väljer att vara kvar måste hitta ett förhållningssätt till sorgen, orättvisan och vreden. Tillåta oss glädje mitt i lågorna. Se skönhet i sotet och tacksamhet i bitterhet. Frihetskampen i Iran är inte vår att gå segrande ur. Diktatorn är inte vår att välja bort för vi är inte hans offer. Men vår röst och våra liv tillhör också Irans sak till dagen han eller någon annan kommer för att ta dem ifrån oss.

För att fortsätta leva så är vår kamp, vår last och vår skyldighet. För hoppet om att en dag åter se Iran i all sin majestätiska prakt och poesi. För drömmen om att bryta nybakat noon barberi med våra barn och berätta historier om mormor och morfar som sparkade boll på samma gata. För att dricka chai med nabat under fruktträden och lägga blommor på martyrernas mausoleum.

Baraye Zan, Zendigi, Azadi.

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: