Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Kalla dem sexister, inte mig feminist”

Krönikor
Publicerad: 2020-02-27 10:55

KRÖNIKA – av Caroline Snellman, ägare och VD för LegalWorks Advisory, aktiv i bland annat Tjejzonen, Ownershift, Metoo-Uppropen och ICC.

Få har undgått att vi har problem med likabehandling vad gäller kvinnor och män i Sverige och i världen. Hedervärt har Sverige också världens första ”feministiska regering”. Men, jag vågar påstå att en inte obetydlig skara medborgare frågar sig vad en feministisk regering betyder. Möjligen associerar en minst lika stor andel ordet ”feminist” med radikala fjollor i röda strumpor som hatar män, kanhända klumpigt brölat sittandes bekvämt i en husvagnsutopi, tillbakalutat i stolen kring ett dåsigt konferensbord, eller varför inte lite för högt i kassakön framför kvällstidningsrubriker om förtalsdomar, om jag tillåter mig motsvarande förenklade föreställningsbild.

Jag behöver ingen titel för att jag anser att kvinnor och män ska ha lika möjligheter oaktat kön. Det är de andra, som inte tycker det, som är problemet, och som behöver benämnas (och bekämpas). Sexister, kvinnoföraktare, manschauvinister, präktiga mansgrisar, eller bara den invaggade tysta majoriteten som inte tillstår eller förstår att det görs skillnad på människor enbart på grund av deras könstillhörighet. Som är likgiltiga inför att kvinnor som utför samma arbete som män får mindre betalt eller mindre beröm för det utförda arbetet i jämförelse med sina manliga kollegor. Att vi lever i en vardag där kvinnor ska sättas på plats, i en föreställning att kvinnor är underordnade män. Där kvinnor inte är fredade på stan, sina arbetsplatser, eller i sina egna hem, från övergrepp av män.

En regering ”mot sexism” torde få människor att fråga sig ”vad är sexism?”, ”finns sexism?”, ”var finns sexism?” och styra frågan med dess rampljus mot problemet att personer behandlas olika på grund av kön. Det är som utgångspunkt, nota bene, olagligt att behandla någon sämre på grund av personens kön.

Att omprofilera, ”re-brand”, något fungerar dock förvånansvärt bra. Särskilt om syftet är att rikta strålkastarljus bort från orsaken till ett allvarligt problem. Så skedde när oljevänliga Bush W-administrationen framgångsrikt fick världssamfundet att prata ”klimatförändringar” istället för ”global uppvärmning”.  En kan tro att det saknar betydelse att prata ”climate change” istället för ”global warming”. En kan ha mycket fel. Det nyare begreppet klimatförändring har en underton av att klimatet förändras, att värme och stormar naturligt kommer och går, att så har det alltid varit. Global uppvärmning däremot, kräver sin syndabock. Vem är det som värmer upp klotet? Olja och människan. Inte direkt det som Bush ville ta krafttag emot. Och länge harvade vi runt i träsket, är det ändå inte naturlig klimatförändring?

För att sänka och ultimat ta bort arvsskatten, ”estate tax”, döpte de amerikanska förespråkarna även om arvsskatten till dödsskatt, ”death tax”. Ordet ”estate” för tankarna till en välmående patron som gott kan skattas för sitt gods. Dödsskatt däremot, det drabbar ju i teorin både dig och mig, inte bara Paris Hilton. Om man som amerikan, som hatar federal kontroll i högre utsträckning än gemene svensk, får höra att det inte räcker med att skattmasen har långa fingrar när man lever, utan att staten tar ens pengar även som död, är steget inte långt från att dra en gräns. Strunt samma att det är efterlevande som beskattas, det retoriska handgreppet fungerar, rätt serverat. Under delar av 2000-talet var den federala avsskatten, förlåt dödsskatten, också avskaffad i USA. Det hade aldrig gått utan re-branding.

För att komma tillrätta med att likabehandling inte sker vid val till bolagsstyrelser, det vill säga att samma kompetens väger olika där män ges företräde på bekostnad av kvinnor, har diskursen valt att tala om ”kvotering” av kvinnor för att komma tillrätta med problemet. Begreppet kvotering för tankarna direkt till att personen, i detta fall en kvinna, inte skulle vara lika kompetent som sina manliga styrelsekollegor. Men så är det ju inte alls. Faktiskt helt tvärt om.  Saken var ju att komma tillrätta med att likabehandling inte sker, att tillse en rättning vid felaktiga val, där samma kompetens ska väga lika, men inte gör det. En ”kompetensrättning” och styrning av val, som annars görs på felaktiga grunder. Bekvämt då att istället rikta strålkastarljuset bort från problemet och rakt på kvinnan, till en diskussion om upplevd ”erforderlig kompetens”, om ”suverän kontroll att styra sitt eget bolag”, om att det är ”bättre att fokusera på ledningsgrupp”, operativa roller och inte styrelse och så vidare. Istället för att, förslagsvis och lämpligen, tala om vad i mansrollen som gör den så osäker att vissa män bara väljer varandra.

Jag får just nu till och från betalt av staten för att ta hand om mitt barn. Föräldraledig, eller föräldratjänst som vi kallar det här hemma, min sambo och jag. Det är allt annat än en ledighet, även om vi gör det ihop. Att som arbetsgivare missgynna en persons löneutveckling med hänvisning till av föräldraledigheten orsakad frånvaro från arbetsplatsen, är olagligt. Ändå sker det. Förvånande nog även hos dem som har att vakta lagen. Måhända är det begreppet ledighet som har fått arbetsgivaren att behandla frånvaron som vilken som helst, utan att beakta lagstiftningen. Måhända är det förlegade normer och traditioner.  

En revolutionerande tanke för år 2020 är att följa lagen samt vakna upp ur smutsig re-branding. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter oaktat kön. Punkt. Allt annat är sexism. Kalla de andra sexister, inte mig feminist.

PS. Eftersom jag inte råder över nuvarande världsordning kallar jag mig själv feminist, vill ha en regering mot sexism som bekämpar global uppvärmning och önskar mig advokatbyråer som följer lagen. Samtliga önskemål tyvärr alltjämt påkallade.

Krönikan är en del av Dagens Juridiks satsning, tillsammans med Legally Lady, där advokat Ulrika Rogland, tidigare JK Anna Skarhed, advokat Camilla Wikland samt juristerna bakom #medvilkenrätt Emma Fagervall, Ida Kjos och Caroline Snellman turas om att skriva kolumner en gång i veckan.

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: