”Hur kan vi inte ha ekonomisk jämställdhet”
KRÖNIKA – av Anna Skarhed, jurist, tidigare justitieråd i Högsta domstolen och justitiekansler 2009–2018.
Som nybliven pensionär funderar jag på vad jag ska göra med resten av livet. Det är ett privilegium för den privilegierade. Efter drygt 41 år i statens tjänst, varav många som höginkomsttagare, kan jag räkna med att varje månad få utbetalat ett pensionsbelopp som ger mig stor frihet att välja hur jag vill leva under resten av mitt liv. Men den lyxen är inte alla förunnad. De flesta som uppnår svensk pensionsålder runt om i världen saknar helt den tryggheten.
I Sverige infördes regler om folkpension 1913 och om allmän tjänstepension 1960. För den som hade arbetat hela livet gav ATP systemet en tryggad inkomst som pensionär i nivå med tidigare lön, eller ibland till och med högre. Efter den stora pensionsreformen under 1990 talet är ersättningsnivån betydligt lägre i det allmänna pensionssystemet men olika typer av tjänstepension och privata pensionsförsäkringar gör det möjligt för den som har goda inkomster att tillförsäkra sig en fortsatt hög levnadsstandard efter pensioneringen. Också idag i Sverige finns det emellertid fattigpensionärer. Och även för många som inte betecknas som fattigpensionärer blir valfriheten mycket begränsad efter pensioneringen. Majoriteten av dessa är kvinnor.
Pensionsmyndigheten hade under 2018 ett regleringsbrevsuppdrag som redovisades i rapporten ”Varför får kvinnor och män olika mycket i inkomstpension?”. Man konstaterar där att lönerna är lägre i de yrken där kvinnor är i majoritet och att kvinnor i högre utsträckning arbetar deltid. Det alltjämt ojämställda ansvaret för barn och för obetalt hemarbete förstärker inkomstskillnaderna under arbetslivet vilket i sin tur förstärker könsskillnaden i inkomstpensionen. Slutsatsen är att ett ojämställt arbetsliv ger ett pensionsgap. I Europa får kvinnor i snitt 37 procent mindre pension än män men skillnaden varierar stort mellan olika länder.
I Sverige har könsskillnaderna i genomsnittlig pension enligt Pensionsmyndighetens rapport minskat från cirka 50 procent till 29 procent under perioden 2003-2017. Att skillnaderna minskar är givetvis positivt men rapporten visar att det även i vårt land krävs ett fortsatt arbete, både lagstiftning och en förändring av attityder, om vi vill uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män.
Hur kan det komma sig att vi år 2019 inte lyckats åstadkomma ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män? En del av svaret finns i rapporten från Pensionsmyndigheten, nämligen att vi inte lyckats åstadkomma jämställdhet i andra avseenden heller.
Det är faktiskt bara 100 år sedan kvinnor i Sverige fick rösträtt. Det kan låta som en lång tid men jag konstaterar att när min mamma föddes 1915 ansågs kvinnor ännu inte kunna anförtros att rösta i allmänna val. Och min mormor som gifte sig 1914 var som gift kvinna omyndig fram till 1920. För att förstå sin nutid och framtid är det viktigt att känna till sin historia. Jag rekommenderar den som är intresserad av att bättre förstå hur vi hamnat där vi är idag den år 2000 utgivna skriften ”Staten var en man…?”, skriven av professorn i historia Ann-Sofie Ohlander på uppdrag av Utvecklingsrådet för den statliga sektorn (finns att ladda ner på nätet).
När jag började läsa juridik i Uppsala hösten 1972 var det också bara 100 år sedan kvinnor fick rätt att läsa juridik vid universiteten och det dröjde till 1986 innan en kvinna utnämndes till professor vid Uppsala universitets juridiska fakultet.
Mina föräldrar som var födda i början av 1900-talet var båda folkskollärare. Det var på den tiden en statlig anställning, och även om de i stora delar hade en traditionell uppdelning av sysslorna hemma så upplevde jag att de var jämställda. För mig var det därför självklart att alla skulle ha samma möjligheter oavsett kön.
När jag utnämndes till lagman och chef för Linköpings tingsrätt 2003 (efter att ha överklagat dåvarande tjänsteförslagsnämndens förslag som förordade en man) var vi så få kvinnor som innehade posten som domstolschef i Sverige att vi statistiskt betecknades som enstaka och inte ens utgjorde en minoritet. Vi startade nätverket IDA för att dela erfarenheter och lära av varandra. År 2006 bildades nätverket HILDA av ett trettiotal kvinnor med ledande positioner inom advokatkåren och rättsväsendet på initiativ av generalsekreteraren i Advokatsamfundet Anne Ramberg. Syftet med nätverket var att stödja kvinnor i deras professionella utveckling som jurister.
När HILDA bildades var 12 procent av landets domstolschefer kvinnor. Idag är över 40 procent av landets domstolschefer kvinnor. Även andelen kvinnliga delägare och innehavare på advokatbyråerna har ökat starkt. År 2006 var 14 procent av byråernas delägare och innehavare kvinnor. Tio år senare utgjorde de 23 procent. När Hilda grundades hade de kvinnliga biträdande juristerna för första gången blivit fler än de manliga: 51 procent av de biträdande juristerna var kvinnor 2006. Kvinnorna har varit i majoritet bland de biträdande juristerna alltsedan dess, och utgör nu nästan 60 procent.
Av åklagarna var 48 procent kvinnor 2006 och andelen kvinnor bland cheferna var 34 procent. Tio år senare hade andelen kvinnor av åklagarna ökat till 60 procent, och andelen bland kammarchefer och vice kammarchefer hade ökat till 41 procent. Även inom polisen hade andelen kvinnor i ledningsfunktion under samma tioårsperiod ökat från 16 procent till 27 procent och andelen poliser som var kvinnor hade ökat från 20 till 31 procent. På juristprogrammen vid de svenska universiteten är de kvinnliga studenterna sedan många år fler än de manliga och utgör nu nästan 60 procent.
Jag tycker förstås att den här utvecklingen är positiv. Men det fanns redan när jag var ung, och finns också idag de som talar om en feministisk konspiration och menar att det ökade antalet kvinnor i juristkåren utgör ett hot mot rättssäkerheten eller som i vart fall oroar sig för att lönenivåerna ska sjunka och juristernas status minska. En klok juristkollega sade när vi diskuterade häromdagen att hon kan uppleva det som bekymmersamt när alla domare i rättssalen är kvinnor. Jag replikerade omedelbart att ingen någonsin uttryckte att det var något problem när det under gångna sekler enbart var män som var domare. Hon förklarade att det hon menade är att det alltid är bäst när yrkesgrupper består av både kvinnor och män, något jag absolut kan hålla med om.
Det är ändå intressant att fundera över varför det aldrig ansågs märkligt eller i något avseende bekymmersamt att rättssalarnas domarbord fram till ganska nyligen enbart befolkades av män.
Krönikan är en del av Dagens Juridiks nya satsning, tillsammans med Legally Lady,där advokat Ulrika Rogland, tidigare JK Anna Skarhed, advokat Camilla Wikland samt juristerna bakom #medvilkenrätt Emma Fagervall, Ida Kjos och Caroline Snellman turas om att skriva kolumner en gång i veckan.
